Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Ridån går ned på Volksbühne när Frank Castorf tar farväl

Regissören Frank Castorf står för en teater som utmanar publiken och ställer nya frågor till klassikerna. Nu lämnar han Volksbühne i Berlin. Betty Skawonius minns en förnyare.

Med en sju timmars jätteuppsättning av ”Faust” tar Frank Castorf farväl av Volksbühne i Berlin. Efter 25 år som chef och närmare 80 uppsättningar lämnar han nu teatern motvilligt.

Det var Berlins dåvarande socialdemokratiska kulturborgarråd Tim Renner, musikproducent för Rammstein med flera, som ville se förnyelse. Volksbühne hade blivit en monolit, ansåg han och utsåg konstkuratorn Chris Dercon på Tate Modern i London till ny chef.

Hela personalen och en rad teaterchefer protesterade kraftfullt – Volksbühne är av tradition en talteater och hyllad som det. Nu riskerade den bli del av den internationella konstmarknaden, performance, film, dans, globaliserad kultur-show. Och när Dercon nyligen presenterade sitt program visade sig oron befogad: Inte en enda skådespelare anställd, luftiga projekt och gästspel som ofta redan passerat Berlin.

Frank Castorfs fria förhållande till texten och hans stora krav på skådespelarna förändrade tysk teater på 90-talet och har haft ett enormt inflytande på europeisk teater.

Många böcker har skrivits om honom, en har titeln ”Provokation som princip”. Han har kallats en anarkist, en evig punkare, den tillåtande tyska teaterns bad boy och förstås, provokatör.

Men numera vet alla att Castorf kommer att plocka sönder den klassiker han väljer och fylla den med Castorf-innehåll: klipp, film, texter ur litteraturen och den politiska historien, den egna vildvuxna fantasin. Teatralitet och lekfullhet kombinerat med en strikt och krävande regi. Ska det regna så regnar det rejält och skådespelarna spelar i blöta klädtrasor. Och numera följer videokameror dem in i de minutiöst byggda scenografierna.

Han har medgivit att han inte är någon vidare teaterledare, han säger att han behandlat medarbetare illa… I Berlins förtätade teaterklimat, där känslan av att delta i en social och konstnärlig händelse alltid är stark, finns en ”Streitkultur”, man kan arbeta mitt i en konflikt, man behöver inte vara överens. Castorf är den främsta företrädaren för den här konfliktkulturen, motsatsen till publikanpassad teater.

När Bertolt Brechts dotter förbjuder hans version av ”Baal” 2014 säger Castorf förtjust att han nu äntligen fått uppleva det som hände honom i DDR före murens fall och som han längtat efter: Att en uppsättning blir förbjuden.

När han intervjuas av en kulturjournalist efter att ha fått sin version av Wagners ”Ring” utbuad i tio minuter i Bayreuth ser han oförskämt pigg ut: ”Sånt behöver jag för att hitta mig själv igen. En konstnär behöver en fiendebild. När jag mår bra och känner mig harmonisk blir det bara skit … Men gärna en god cigarr och fin bil som Brecht gillade..."

Klassikerskändare har han också kallats. Men skändar klassikerna gör han inte, han tar dem som utgångspunkt och fyller dem med innehåll från sin politiska värld. I Wagners ”Ring” bytte han ut Rhenguldet mot Oljan.

”Faust” utspelar sig främst i Paris, drömmarnas stad, revolutionens stad, den stora kolonisatörens huvudstad. Här är Faust en kolonisatör.

Liksom ”Baal” för tre år sedan, tar ”Faust” sin utgångspunkt i Frankrikes kolonialkrig, i Indokina och i Algeriet. Militärer ur Främlingslegionen, förlorarna i slaget vid Dien Bien Phu, påpekar Castorf, skickades direkt till Algeriet, Tunisien och Marocko. I en scen anknyter han till Pontecorvos ”Slaget om Alger” från 1966, där algeriska kvinnor sminkade som européer placerar bomber på stadens franska kaféer.

Stockholmspubliken har också mött Castorf. Senast var 2001 då han satte upp Bulgakovs pjäs ”Flykt”. Ämne: människor på flykt undan krig och politisk förföljelse. Men den gången svek publiken.

Volksbühne kom först på gästspel till Stockholms stadsteater 1994 med sin iscensättning av Ibsens ”Frun från havet” där ensemblen halkade omkring i fiskrens och raklödder på ett sluttande vaxduksklätt scengolv.

Tre år senare regisserade han Strindbergs ”Svarta fanor” på Stadsteatern. Hans regiassistent då var Jenny Nörbeck som sedan blev erbjuden jobb på Volksbühne. Nu gör hon en dokumentärfilm om teatern och dess personal, en film om en värld som snart är borta; om erfarenhet, kunnande hos alla konstnärer, skådespelare såväl som tekniker.

Som Die Zeit skriver: Denna kunskap kommer nu att förstöras, något liknande kommer aldrig mer att kunna ses. Efterträdaren, en konstkurator och museiman som inte arbetat ett enda år inom teatern, lär aldrig kunna åstadkomma något liknande.

Frank Castorf

Född 1951 i Östberlin. Började som orädd regissör i DDR och fick flera uppsättningar förbjudna.

Utsågs 1992 till chef för Volksbühne. Teatern hade en dynamisk historia med teaterförnyare som Max Reinhardt, Piscator och Brecht. Castorf arbetade i deras anda.

Han har gjort ”allt”, från ”Trainspotting” till Shakespeare, Dostojevskij, Ibsen, Eugene O’Neill, Tennessee Williams, Heiner Müller, Elfride Jelinek med flera.

Castorf arbetar in i det sista. Den 1 juni har han premiär på ”Ett svagt hjärta” efter en tidig Dostojevskijnovell.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.