Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Så kan Ebba Witt-Brattströms opera rädda kärleken i vår tid

Operan ”Kärlekskriget” som bygger på Ebba Witt-Brattströms roman spelas den 6–9/7 i Vattnäs Konsertlada.
Operan ”Kärlekskriget” som bygger på Ebba Witt-Brattströms roman spelas den 6–9/7 i Vattnäs Konsertlada. Foto: Paul Hansen

Kan operan rädda konsten att älska i en tid där kärleken har tappat sitt patos samtidigt som dess betydelse för självkänslan är större än någonsin? Ja – och det är i så fall helt i linje med konstformens historiska utveckling, menar DN:s musikkritiker Martin Nyström.

I Ebba Witt-Brattströms roman ”Århundradets kärlekskrig” från 2016 finns ett flertal referenser till opera: Claudio Monteverdis ”L’Arianna”, W. A. Mozarts ”Trollflöjten”, Georges Bizets ”Carmen”, Giuseppe Verdis ”Don Carlos” och Giacomo Puccinis ”Tosca”. Inte så förvånande med tanke på det starka engagemang som hon på senare år har uttryckt för operakonsten. Men för den som läser hennes roman är den mer än så. Den är ett rop efter att bli opera, efter den förhöjning och intensifiering av kärlekens uttrycksformer som är möjlig just där. En önskan som kommer att realiseras den 6 juli i år då operan ”Kärlekskriget” kommer att få sin urpremiär i Vattnäs – i en tonsättning av Paula af Malmborg Ward.

Romanen består av en dialog mellan två namnlösa personer, en Hon och en Han, som är inne i slutfasen av ett sönderfallande äktenskap. Och tonen mellan dem är krigisk redan på första sidan: ”Han sa: Om du överger mig har du bara livslångt hat att vänta. Hon sa: Tror antingen att jag eller du måste dö.”

Man hör hur det skramlar om rustningarna och klingar om svärden. Precis som det lät i operakonstens begynnelse, där striden på slagfältet ofta var en allegori över det dramatiska i kärleksspelet. Som i Monteverdis operascen ”Combattimento di Tancredi e Clorinda” från 1624 där en korsriddare dödar sin likaså bepansrade älskade i tron att hon är manlig fiende. Och där den innovativa tonsättningen har inspirerats av krigets ljudvärld med klapprande hästhovar, smattrande fanor, kraschande vapen, pukor och trumpeter. Det var ett sätt att förkläda kärleksspelet i krigets tecken och symboler som blev gängse inom operan ända fram till Giuseppe Verdis och Richard Wagners dagar.

I sin essä ”Postmodern kärlek” som publicerades i tidskriften Arche (2016 nr 54-55) citerar psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson inledningsvis Sigmund Freuds yttrande i ”Vi vantrivs i kulturen”: ”Aldrig är vi mer oskyddade mot lidande än när vi älskar.” Han ställer frågan hur beredda vi är i dag att utsätta oss för den riskfyllda kärleken.

Hans essä har stor relevans såväl för hur man kan förstå gestaltandet av kärleken genom operahistorien som för det specifika kärleksdrama som utspelar sig i Ebba Witt-Brattströms roman. Utifrån sin psykoanalytiska erfarenhet konstaterar han att kärlekskvalet har tappat sitt patos, samtidigt som han menar att kärlekens betydelse för självkänslan är större än någonsin. Men frågan om den egna förmågan att älska och förbinda sig till en annan person ställs inte lika ofta i dag. Kärlekskänslorna och romantiken har svalnat. Ja, själva förtrollningen kring frasen ”Jag älskar dig” är bruten. Den hängivelse som Brattström saknar och sätter sitt hopp till i sin roman. Och som hon liknar vid opera.

Kärleken och passionerna har förlorat sin säkra förankring och kan byta riktning under spelets gång.

Kanske kan operan rädda kärleken? I så fall därför att den i sina största ögonblick tvingar de älskande  att löpa linan ut – för att  kärleken skall visa sig i all sin möjlighet och sin omöjlighet. Den skyddslösa förening av ömsinthet och sinnlighet som det är värt att sätta sitt liv på spel för. Och även andras. Som i Monteverdis ”Poppeas kröning” från 1642, som är den första operan där passionerna får fritt utrymme att överskrida lagar och normer. En opera komponerad för karnevalssäsongen i ett teatralt och maskerat Venedig som i sin moraliskt utmanande finalduett (kärleksparet Nero och Poppea har landsförvisat och mördat sig fram till denna stund) når en aldrig tidigare nivå av ren och skär lust.

När man ser på den italienska operans utveckling efter detta kan det verka som att den gjorde allt för att inte upprepa det som Monteverdi hade frigjort. En sträng form skapas där motsatser hålls isär och balanseras mot varandra. Och det älskande jaget får en klart definierad musikalisk och textlig arena – da capo-arian – där det kan upprepa vad det vill och utvidga sig till närmast kosmiska proportioner – men till priset av en inringande ensamhet. Konturerna kring barockoperans arior är ogenomträngliga. Så länge de pågår (inte sällan i tio minuter som hos G. F. Händel som är mästaren i genren) är ingen dialog är möjlig. Och för den rollfigur som sjungit klart sin aria återstår endast att tillfälligt göra sorti, för att ge plats åt nästa, av kärlekskval eller kärlekslycka, upptända ”jag”.

Med den wienklassiska operans entré på 1780-talet sprängs dessa barockoperans monologiska former. Det älskande jaget kastas ut i dialogens virvlar då allt fokus riktas in mot ensemblescenerna – allt från duetterna till de stora finalerna där hela ensemblen kan vara i virvlande samspråk. Kärleken och passionerna har förlorat sin säkra förankring och kan byta riktning under spelets gång.

Läs mer: Per Svensson: ”Århundradets kärlekskrig” är en hatisk pardans

Kanske är det här som man för första gången inom operan får en känsla av att det omedvetna spelar in (psykoanalytikern Jacques Lacan liknar också människans förvirring vid en ”opera buffa”); att den som påstår sig vara ”stark som en klippa” i sin trohet mot sin älskade inte har en aning om vad hon pratar om. Som Fiordiligi i W. A. Mozarts opera buffa ”Cosi fan tutte” när hon i duetten med en annan man fås att upphetsat utbrista: ”Gör med mig vad du vill!” Med det nya dialogiska tonspråket fångar Mozart lättheten och flykten i det ”kärlekens samtal” som Roland Barthes skrivit om i sin bok med samma namn. Själva ordbytet, som kan handla om ingenting, och som här framstår som den älskande människans yttersta uttryck. Det var också denna sida av Mozarts operakonst som blev så attraktiv för de postmoderna strömningarna under 1970- och 80-talen, för vilka djupet kunde finnas i ”ytans skiftningar”, som Horace Engdahl uttryckte det om just ”Cosi fan tutte”.

Den ”förtrollande kärleken” som Per Magnus Johansson också behandlar i sin essä – och Ebba Witt-Brattström åberopar med hjälp av Johan Henric Kellgrens dikt ”Den nya skapelsen” – når sina mest fullödiga uttryck under 1800-talet, den period som fortfarande dominerar repertoaren på operahusen runt världen. Här är kärleken förbunden med en längtan undan en hotande namnlöshet och hemlöshet. Något väsentligt i den symboliska ordningen har alltid satts ur spel när dramat tar sin början. Ett faderslöst undantagstillstånd vilket tillåter alla slags gränsöverskridanden, en laglöshet som gör att våldet finns i kärlekens närhet. Allt som varit fast flyter och labiliteten är inte längre en eftersträvansvärd spänning utan alltings utgångspunkt.

Hos Giuseppe Verdi yttrar sig detta bland annat i hur han skapar nya och väsentligt starkare friktioner mellan de rivaliserande röstpositionerna: sopranen, tenoren, mezzosopranen och barytonen. Ett erotiskt laddat ”rösternas krig”, men som också kan klä av kärleken på precis allt det som skulle kunna skydda den, vilket sker med en sådan enorm kraft i slutscenen av ”La Traviata”.

Är då idén om den stora kärleken förbi?

Även hos den med Verdi jämnårige Richard Wagner hittar man dessa avtäckande ögonblick, men också de romantiskt förtrollade ögonblick då de älskande ser varandra för första gången. Som i ”Nibelungens ring” där det underbara sammansmältandet ger de älskande deras identiteter, känslan av att vara det man heter. En extas som hos Wagner är dömd att inte vara länge och som i sin förlängning får katastrofala konsekvenser.

Den mest moderna av de operatonsättare som Ebba Witt-Brattström riktar sig till i sin roman är Giacomo Puccini vars ”Turandot” från 1924 är det sista mästerverket i den italienska operatraditionen. Och där passionen hotas att frysa till is av en i det närmaste avhumaniserad grymhet. En temperatursänkning som kom att dröja kvar i operakonsten under hela den modernistiska eran, så som i den musikaliskt undersköna men nästintill postmodernt distanserade och illusionslösa ”Rucklarens väg” av Igor Stravinskij som också var den första opera som lockade Ingmar Bergman till en iscensättning 1961. Och som alltid träffar den rakt i hjärtat då den i kärlek övergivna Anne, med efternamnet Truelove (!), ber för sitt liv: ”Begrav hjärtat så djupt att man inte längre hör dess slag.” Det är en replik som skulle kunna finnas i Ebba Witt-Brattströms roman när den sörjer och förtvivlar över dagens ”emotionella klimat”.

Läs mer: Operasexism upp för debatt efter miljonstöd

Är då idén om den stora kärleken förbi? ”Man kan ibland få känslan av att hoppet om den stora kärleken har uppgivits”, skriver Per Magnus Johansson och refererar till Barthes i ”Kärlekens samtal”: ”kärlekens diskurs av i dag befinner sig i en extrem ensamhet”. Men frågar sig också om man kan ändra på detta förhållande genom att kanske finna nya former för passionerad kärlek, för det ”mysteriespel” som han vill likna kärleken vid.

Det är en beteckning som får mig att tänka på Kaija Saariahos opera ”L’amour de loin” vars sensationella världspremiär i Salzburg år 2000 jag hade lyckan att bevista. Det är ett verk som utspelar sig i de romantiskt sinnade provencalska trubadurernas tidevarv och som har sin dramatiska utgångspunkt i den ensamhet som alltid är kärlekens förutsättning, men som på såväl textens som musikens nivå skapar de överfarter som gör kärleken möjlig. Som i den fantastiska slutscenen då de båda älskandes tal till varandra till sist byter tempus. Då frasen ”Jag skulle ha kunnat älska dig” förvandlas till ”Jag älskar dig”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.