Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Scenrecension: Det trasiga Sverige ställs på scen i ”Ur svenska hjärtans djup”

Scenrummet på Galeasen är komponerat som en utställningsmodell av ett litet Sverige.
Scenrummet på Galeasen är komponerat som en utställningsmodell av ett litet Sverige. Foto: Foto Markus Gårder

Maina Arvas recenserar Kristian Hallbergs ”Ur svenska hjärtans djup” på Teater Galeasen.

Hur mäter vi tiden i tillvaron? Kanske i valår som passerar. Eller melodifestivaler. Politiska skeenden, eller vilken hund familjen hade vid en viss tidpunkt? Spänningen mellan offentlig historieskrivning och en samtidig privat vardag utgör den kronologiska framåtrörelsen i Kristian Hallbergs nyskrivna pjäs, beställd av Teater Galeasen. Tidsparallellerna drar i varandra, och utrymmet som uppstår mellan dem blir till en spetsig Sverigeskildring.

Läs mer: Kristian Hallberg: ”Jag vill göra människorna så mänskliga som möjligt” 

Efter valet 2010 startade Hallberg tillsammans med tre andra dramatiker pjäsbanken ”Ur svenska hjärtans djup”, med nyskrivna pjäser om rädslan för det främmande tillgängliga för fri användning. Valåret 2014 sattes Hallbergs ”Variation” upp av Tobias Hagström-Ståhl på Galeasen, en genomlysning av den privilegierade vitheten. Nu är det valår igen och på samma scen gör Hagström-Ståhl för andra gången en pjäs av Hallberg, med den återupplockade titeln ”Ur svenska hjärtans djup”.

Problematiken som ”Variation” tacklade genom att dra den till sin absurda spets – att skildra vithetsnorm, fördomar och rasism ger utrymme till just detta och fortsätter skymma dem som osynliggörs – känns igen även här. Likaså ett manus som även skulle kunna passa som radioteater (”Variation” vann priser som radioversion), där replikerna är allt. Rollernas psykologiska gestaltning på scen är inte det viktiga. Hallberg undersöker samtidsdebatter, fikasnack, vardagstankar och tabufantasier i form av replikskiften: Lyssna, vad betyder det egentligen när man ­säger så här?

Det språkliga experimenterandet, uppehållandet vid texten, skapar dock en inte alltid fördelaktig distans till ämnena och blir bitvis tröttsamt. Intresset hålls uppe av den noggranna personregin av en lyhörd och kompetent ensemble: alla lyckas leverera minimalistiska porträttglimtar med exakthet och humor, men särskilt Ester Claesson och Lena Nilsson.

I ett scenrum som är som en utställningsmodell av ett litet Sverige – ett topografiskt golv med änder, harar, rådjur och deppiga Beckettska träd, allt översköljt av en kvävande grå täckfärg – möter vi ett antal personer, några utgör en familj, under en period från 1986 till 2015. Scenerna är stickprov ur samtidshistorien: morden på Olof Palme och Anna Lindh, Ny demokrati i riksdagen, 11 september. Familjens hundar kommer och går under åren, med schlagernamn som Diggiloo, Carola, Perrelli och Loreen.

Till ämnesvalen läggs här även ­polariseringen stad–land, och framför allt sexism och sexuellt våld. Tidsperspektiven i berättelsen sammanstrålar nämligen till slut: ett nationellt trauma utspelar sig i familjens privata sfär när deras lilla ort blir platsen för mordet på en ung kvinna som lånar tydliga drag av mordet på Lisa Holm. ­Pervers humor, brutalitet och sadistiska fantasier växer som en ­kollektiv undervegetation som då och då gör sig fullt synlig i ­replikerna.

Det här är politisk teater som inte strävar efter att vara god och nyttig, utan efter att vända på ­stenar och provocera fram obehagliga insikter. Stundtals är det oerhört effektivt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.