Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Scenrecension: ”En julsaga” - hoppfull allegori om rättvisa

Svunna julars ande i ”En julsaga”.
Svunna julars ande i ”En julsaga”. Foto: Anders Mattsson

Kraftsamlingen och samarbetsglädjen gör årets Enskedespelet till en rolig julklapp i förskott, skriver Maina Arvas.

Det är en ljuvlig sensommarkväll och i den grönskande Margaretaparken speglar sig solen i de glänsande röda kulorna och silvriga glittergirlangerna i träden. Vänta nu. Jo det stämmer, julfirandet är i full galopp när Enskedespelet sätter upp Charles Dickens ”En julsaga” i tidig september. Teatertältets entré flankeras av dignande julgranar och pauskaféet serverar lussebullar.

Den visuella fantasichocken är som vanligt en styrka hos det konstnärliga teamet bakom denna kollektiva teaterhändelse som vartannat år samlar över hundra lokala amatörer och proffs mellan sju och 70 år på samma scen. 

Nina Franssons scenografi och Paulina Åhnbergs kostymer är punkig återvinning och glamorös grandezza på en gång. En gigantisk vit presenning bildar ett enda stort snölandskap där den myllrande ensemblen virvlar fram: julfirare, trashankar, businessmänniskor, julandar med tyngdlagsföraktande huvudbonader av julgranskulor, julspöken med svarta strumpbyxor omvandlade till flätade gothfrisyrer värdiga Wednesday i ”Familjen Addams”. 

Nog är det som om regissören Johanna Huss frambesvärjer en hoppfull allegori över Sverige

Och så den riktiga sockerchocken: de allra yngsta kostymerade till bedårande julpynt i skumgummibulligt supersizeformat av guldlamé och röd krossad sammet.

Det är smart att bjuda generöst på ögongodis i en uppsättning som av naturliga skäl inte har högkvalitativt skådespeleri som sin smällkaramell. Det är lite rörigt i manegen, svårt att höra repliker ibland, en del lågenergiska scener där bearbetningen kunde ha gått rakare fram och man har inte satsat stort på koreografi som brukar vara tacksamt med så många på scen. 

Men det är snyggt att greppet med flera skådespelare för samma rollfigur denna gång snarare används som perspektivbyte än att de spelar i mun på varandra. Och kraftsamlingen och samarbetsglädjen gör årets Enskedespelet till en roligt inslagen julklapp mitt i eftervalsförvirringen.

För nog är det som om regissören Johanna Huss frambesvärjer en hoppfull allegori över Sverige när den fördomsfulla snåljåpen Scrooge vaknar ur sin spökdröm om framtiden och fylld av medmänsklighet börjar ställa orättvisor till rätta och släppa in andra i sitt liv.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.