Mats Eks formulerade förakt för teaterlivets tankar är ganska kontraproduktivt för en dialog, skriver Suzanne Osten i sin replik.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 04:51
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scen/suzanne-osten-sa-komiskt-att-det-alltsa-finns-ett-ratt-teatertankande/
Hela idén med en konstnärlig process är att få deltagarna i den att komma vidare, uttrycka sig större, med hjälp av berättelsens kraft. Att uppnå ett resultat där både regissör och ensemble har tagit kliv framåt tillsammans och nått sin publik. I min ungdom – och tyvärr ibland fortfarande – hade jag mycket lättare att se hur en föreställning hade kunnat se ut om jag ensam hade gjort den.
Men vitsen med att undervisa – och jag har verkligen utvecklats av det – har varit att få syn på andra konstnärer tankar och världar. Vi konkurrerar och bedöms, javisst. Men samtidigt upptäcker alla vi också, vi undersöker och tänker.
Farnaz Arbabi: Scenkonsten längtar efter tänkande kritiker
Personligen finner jag Mats Eks formulerade förakt för allas våra tankar som ganska kontraproduktivt för en teaterdialog (DN 30/10). Det finns alltså ett rätt tänkande? Så komiskt.
Visserligen har också jag lärt mig mycket av Alf Sjöberg men har samtidigt hamnat i ett kärleksfullt, ibland oroat, intresse för våra olika teatervärldar. För det finns häpnadsväckande olikheter i traditioner och tankar, det är poängen. Teaterfältet erbjuder ett rikt utbud.
För mig är scenkonsten större än en enskild persons tankar eller karriär. Jag susar fram i ett Scensverige där uttrycken och påståendena är många. Men jag har alltid upplevelsen av att både publiken och jag ständigt bevittnar just tankar som blir till gestalter.
Mattias Brunn: Vi scenkonstnärer måste börja intressera oss för varandra
Som nyligen när alla reste sig runt mig, i salong och på scen, och började dansa på Uppsala stadsteaters uppsättning ”The broken circle” i regi av Anna Bergmann. En magiskt melodramatisk och oren snyftare som vi deltog i som vid en rit: sörjde en döende docka, sjöng bluegrass, tänkte för, tänkte emot, kände, grät, skrattade.
Brecht lärde oss att det är just detta som krävs för att få oss i tankerörelse. För mig finns därför ingen kanon, ingen rätt teater, ingen fel teater. Det som gäller i debatten är snarare att försöka fatta vad själva teaterberättandet vill oss.
Ek talar om vårt livsviktiga hantverk, så lätt hålla med om. Att omfatta en generaliserande kritik om att vi inte tänker tillräckligt bra desto svårare.