Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Teaterchefen som feodalherre

På tjugo år har antalet fast anställda minskat från 70 till 20 procent. Som frilansare blir personalen försiktigare.
På tjugo år har antalet fast anställda minskat från 70 till 20 procent. Som frilansare blir personalen försiktigare. Foto: Emma Eriksson
Chefen Benny Fredriksson styr Stockholms stadsteater med medeltida metoder, som skapat ett tystnadens hus. ”Jag anklagar inte bara honom, utan oss alla!” skriver skådespelaren Ulf Friberg.

På TJUGO år har Stockholms stadsteater ökat antalet spelade föreställningar med 50 procent.

– Fantastiskt! säger alla.

Utan att öka antalet anställda.

– Fantastiskt, säger vissa.

Stockholms stadsteater har mer publik än någonsin tidigare.

– Otroligt! sjunger alla.

Ökningen jämfört med för tjugo år sedan är 7,5 procent.

– Otroligt! gnisslar en del.

Så ser verkligheten ut för Stockholms stadsteaters personal. Benny Fredriksson är chefen som räddat den sjunkande skutan. Han är prisad av kritiker och politiker. Han får priser. Han är kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts sköte­barn sedan hennes tid i styrelsen för Stockholms stadsteater. Benny Fredriksson är trots sin socialdemokratiska bakgrund populär bland borgerliga politiker. En pragmatiker om man så vill, eller kappvändare …

Benny Fredriksson är känd som chefen som räknar toarullar på tea­terns toaletter. Han jobbar hårt. Han kommer tidigt och går sent. Och sitter i kulturnämnden. Och i styrelsen för Svensk scenkonst, arbetsgivarnas branschorganisation. Han känner ”sin” teater. Han vill bestämma själv, det sticker han inte under stol med. Må så vara. Kan tyckas lite gammaldags, lite feodalt.

Men kanske det ser ut just så inom kulturens domäner. Ett litet sammanhang med svagt fackförbund och hierarkiska strukturer. Dessutom: under samma tjugoårsperiod som påtalas ovan har antalet fast anställda minskat från 70 till 20 procent. Som frilans med mössan i hand är man inte så kaxig. Då blir man tyst. En tyst kultur. Benny Fredriksson täpper till alla hål i verksamheten. Och han är stolt över det. Styrelsen är stolt över det. Kulturborgarrådet också. Det är förstås inte med dasspapper han täpper till, men väl med föreställningar. Det är också ett sätt att täppa till truten på folk.

– Låt dem jobba så mycket att de inte orkar bry sig!

Faller någon finns det många and­ra att ta av. Kultursektorn har en ständig arbetslöshet på 30 procent. Återhämtning, reflektion, vad är det för tjafs! Att skådespelarens arbete inte bara sker under arbetstid är det inte många som pratar om. Trots att den vanligaste frågan en skådespelare får är:

– Hur kan du lära dig alla repliker? Känns det igen?

Svaret är inte:

– Jag lär mig dem på repetitionerna på teatern, innan jag åker hem, hämtar barn och lagar mat för att sedan åka tillbaka till jobbet en gång till och spela en föreställning på kvällen.

Nej, svaret är:

– Jag lär mig replikerna delvis på repetitionerna, men till största delen på min fritid(!).

Benny Fredriksson har i olika sammanhang drivit krav på att den tid det tar för skådespelaren att bli sminkad inför föreställningen inte skulle räknas in i arbetstiden. Förutom att skådepelaren sannolikt får hoppa över matlagningen hemma, så diskvalificerar detta förslag även en annan yrkesgrupps arbete. Han lär även ha drivit förslaget att den fasta vilodagen för skådespelarna helt skulle slopas. Det innebär att man som anställd ska vara tillgänglig för arbetsgivaren sju dagar i veckan. Det innebär att man är livegen och har pusslat klart! Men är man feodalherre så är man. Inget av dessa förslag har blivit realiserat, men det säger en del om den prisade Benny Fredrikssons chefskap.

Men – det här handlar inte enbart om några anställda på en kulturinstitution och deras chef. Det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill leva i. Ordsammansättningen ”livspussel” är ett politiskt vaneord som jag har feta svårigheter med. Vad är ett pussel? Och vad är i så fall livet? Det ordet vid sidan om ”skattebetalare” är ett av det mest förklenande ord jag vet. Förutom att vara utsågade bitar ur en bild av ett tyskt alpslott, är vi dessutom reducerade från medborgare till skattebetalare. Från delaktiga till ekonomiska pretendenter.

Där finns parallellen med Stockholms stadsteater. Feodalherrar styr från alpslott. Vi ska inte lägga oss i, inte vara delaktiga. Inte problematisera. Det finns en anledning till att andra fackförbund med stort intresse har följt med i det som hänt i teaterns värld de senaste tjugo åren. När vi gått från fasta anställningar till nästan enbart frilansar. Vad som händer med en verksamhet som befolkas övervägande av bemanningspersonal. Det vet vi ju förstås svaret på allihop: mindre inflytande. Mind­re delaktighet i verksamheten. Mindre medbestämmande över det som trots allt är den största delen av vårt liv: arbetet. Just det ”livspusslet” verkar det fattas bitar till. Och det är det som är meningen. Kritik är farligt och människor som tycker saker besvärliga!

Vilket samhälle vill vi då leva i? Jag tror inte den fasta anställningen någonsin kommer tillbaka. Teaterfältet har under så lång tid levt upp till den rörlighet som krävs på arbetsmarknaden. Men det är ett stort misstag att inte problematisera de maktstrukturer som vävs i skuggan av otryggare anställningsformer. Detta är inte enbart en intern angelägenhet för Stockholms stadsteaters anställda. Det är en angelägenhet för politiker av alla sorter, för kulturjournalister och kritiker, ja faktiskt för alla. För det som händer på och bakom scenen på Stockholms stadsteater är en avspegling av hela vårt samhälle.

Vi reproducerar alla det ledarskap och den människosyn som grasserar. Varför ifrågasätts inte maktfullkomlighet? Varför glider vi långsamt med? Vilken pjäs är det som spelas upp framför oss egentligen? Vad gör Klaus Manns Mefistokaraktär Hendrik Höfgen hos oss på 2000-talet? Inte handlar väl Mefisto om oss? Vi har väl ingen mörkbrun skugga på väggen bakom oss? Nej, vi har något som är ännu värre. Hotet är internaliserat i oss. Vi är våra egna fiender. Hendrik Höfgen klättrar på oss och vi sträcker villigt upp våra händer för att hjälpa till.

Jag anklagar inte bara Benny Fred­riksson, jag anklagar oss alla!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.