Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scen

Velander och Lombard: ”Vi avskyr att kallas duktiga och gulliga”

Just nu gör Meta Velander, 92, och Yvonne Lombard, 87, succé i Kristina Lugns ”Nattorienterarna”. Johan Croneman träffar dem och pratar om åldrande, död – och fördelen med att gå med käpp.

Yvonne Lombard och Meta Velander var båda professorsdöttrar, gick samtidigt på Dramatens elevskola i slutet av 40-talet (utan att umgås), anställdes samma år, 1960, på Stadsteatern och har delat loge i evigheter.

De är väldigt olika.

De levde med sina män och livskamrater, Lennart Hellsing respektive Ingvar Kjellson, i 60–70 år – som gick bort med två års mellanrum. ”I dag är det exakt ett år sedan Lennart begravdes”, säger Yvonne Lombard när vi träffas i mitten av december och drar lite i den något för stora orange v-ringade tröjan. ”Det är Lennarts, jag tar nästan aldrig av den.”

Egentligen blev Yvonne och Meta ett ”scenpar” först för tio år sedan. Nu vill alla se dem tillsammans. Deras senaste föreställning, Kristina Lugns ”Nattorienterarna”, vackert och roligt regisserad av Eva Dahlman, spelas på Klarascenen och är utsåld till i början av april.

Läs DN:s recension av ”Nattorienterarna”: ”I dödens gränstrakter med sälta och esprit”

De har ledsagare in på scen, och en sufflös som presenteras som en medverkande. Hon behövde inte höja rösten en enda gång kvällen jag var där. ”Nattorienterarna” är en pjäs om livet och den oundvikliga, annalkande döden. Medelåldern i salongen är hög – den yngre teaterpubliken mellan 20 och 40 gör sig själva en stor otjänst om de inte tar chansen att se denna sällsynt vältajmade föreställning om något vi aldrig kan prata för mycket om.

Vi träffas några timmar före kvällens föreställning, samtalet spretar åt många håll, de är som sagt väldigt olika karaktärer, både på och utanför scenen, de småtjafsar med varandra, inte helt olikt ett gammalt gift par, de bär sina liv och sina gemensamma och olika erfarenheter i varje stavelse, i varje skratt.

Så här var det när vi träffades. Ungefär.

Du ser ut att ha nackspärr, Yvonne?

Yvonne: Det är för att det är ett år sedan Lennart begravdes. Det brukar sätta sig i nacken, sorgen och det onda. Kan jag sitta så här, mitt emot dig Johan, men då hör väl inte du, Meta?

Meta: Jamen, så dåligt hör jag väl inte?! Det är ju bara på det ena örat.

Jag tyckte mycket om er och om föreställningen, men jag är inte jätteförtjust i pjäsen.

Yvonne: Kristina Lugn är ju en fantastisk författare och poet, men kanske ingen fulländad dramatiker. Ännu.

Det är ju en text som verkligen kräver perfekt tajmning. Något ni jobbade extra mycket med?

Meta: Nej, man lär sig det så småningom, under ett helt liv.

Yvonne: Jag tror att just tajmning är något man föds med.

Berätta om upprinnelsen och bakgrunden till att det blev just Kristina Lugn och ”Nattorienterarna”.

Meta: Teaterchefen Anna Takanen kallade upp oss på kontoret, serverade oss en stor räksmörgås och sa att de letat efter något till oss två. De tror väl att vi drar folk.

Yvonne: Vi trodde nog före mötet att hon förmodligen skulle säga att ”nu räcker det”.

Meta: Vi trodde att vi skulle få kicken. För gott.

Pjäsen är ganska exakt en timme lång. Det är ett behagligt, publikvänligt format, ungefär som att 1.30 är det ultimata filmformatet.

Yvonne: Det är nästan som om det inte går att göra korta pjäser.

Dramatiker har kanske extra mycket att säga?

Yvonne: Och regissörer! Men var var vi? Jo, så kom Anna Takanen upp med det här förslaget, och vi fick pjäsen med oss hem att läsa.

Meta: Usch sade vi, usch, aldrig i livet. Vi ville ju göra något litet, i något hörn, men inte bara två personer på scen, allt ljus på oss. Jag tyckte det var ett för stort ansvar med tanke på vår ålder.

Foto: Anette Nantell

Ni har följt varandra rätt väl, började samtidigt på Stadsteatern, på 60-talet.

Meta: Yvonne anställdes som stjärna, jag kom med som en klausul i min mans, Ingvar Kjellsons, kontrakt.

Kände ni varandra?

Meta: Ja, sedan Dramatens elevskola.

Och Metas pappa var professor och Yvonnes pappa var professor?!

Yvonne: Vi umgicks inte alls på skolan. Och vi har egentligen inte spelat ihop mer än tio år, max.

Ni gillade alltså inte Lugns pjäs från början?

Meta: Du tyckte om pjäsen fortare än jag gjorde. Jag förstod ingenting.

Yvonne: Jag förstod inte heller, och du förstod inte, men jag sade att vi skiter i det, det är ju publiken som skall förstå den.

Meta: Jag kunde till en början inte se någon skillnad på rollerna, bara massor av text.

Yvonne: Men vad säger du nu: Skillnaden var ju enorm! Det är ju framför allt regissören Eva Dahlman som har gjort ett jättefint jobb både med oss och med läsningen av pjäsen. Nu älskar vi ju texten, båda två.

Så det fanns en regissör klar till er från början?

Yvonne: Nej, vi ville ha Eva Dahlman och vi fick henne.

Meta: Och vi ville ha Klarascenen och vi fick Klarascenen. Och det är utsålt ända fram till i mars, april. Det var det jag menade förut, det är också ett stort ansvar.

Yvonne: Och en jättekick!

Meta: Visst, men man är också ständigt rädd för att man skall bli sjuk och tvingas ställa in.

Yvonne: Nejdå. Här ställs inte in.

När man sett er spela pjäsen är det lite svårt att tänka några yngre göra den. Pernilla August och Lena Endre gjorde den för många år sedan.

Yvonne: Ja, det är ju en uppgörelse med livet, före döden. Konstigt om den spelas av 35- åringar.

Meta: Jag tyckte ändå att vi kanske var lite för gamla, det är ju ganska mycket sex inblandat, och två gamla kärringar som spelar – och så visar det sig att det är genialt. Hahaha, det fattade man inte innan.

Jag tyckte inte alls att bitarna om sex kändes malplacerade.

Yvonne: Men en del är faktiskt struket – det värsta.

 

”Det jobbigaste med att Ingvar är borta är att man inte har någon att fråga, man har ingen att berätta för när man kommer hem, det är det där jättetomma alltså.”

 

Det var rätt ålderstigen publik när jag var och tittade, som verkligen älskar er – men det är ju en pjäs som passar en bra mycket yngre publik. Själv är jag sextio och ser med lite blandade känslor snart slutet på min egen yrkeskarriär – och då har ni hållit på i ytterligare trettio år. Det är väldigt hoppfullt!

Yvonne: Det är viktigt, och bra, att vi visar att det är möjligt.

Meta: Ja, de kallar oss ju till och med ”förebilder”. Lite komiskt. Vi sitter på var sin stol i en timme och bara pratar, det trodde man ju att folk skulle tycka vara jättetråkigt. När vi reser oss upp för att ta emot applåderna måste jag hålla mig i Yvonne, för jag är väldigt vinglig.

Yvonne: På grund av vår relativa orörlighet, och jag har ju dålig syn, så fick vi göra om lite i inledningen, förklara varför vi behövde hjälp in på scen, fast på ett kul sätt.

Meta: Jag trodde nog att kritikerna skulle vara rätt hårda där, för att vi blev lite för privata, berättade om våra krämpor och våra skröpligheter, och sa att vi kanske skulle komma av oss. Och så presenterar vi dessutom sufflösen som en av deltagarna i pjäsen! Jag var inte helt säker på att alla skulle gilla det.

Yvonne: Man skulle ha kunnat se det som en ursäkt, men det fungerade tvärtom väldigt bra. Som en bruksanvisning.

Jag såg er på ”Gomorron Sverige” och jag tyckte nog att de särbehandlade er rätt ordentligt, tyckte ni var så ”gulliga” och så ”duktiga” och så gamla.

Yvonne: Två ord som jag avskyr. Man möter någon på gatan och de säger: ”Spelar du teater fortfarande? Och vad duktig du är.” Det är de värsta ord man kan använda mot mig, ”fortfarande” och ”duktig”. Säg inte det till mig, tack.

Man vill ju verkligen prata mer om det ni pratar om i pjäsen, hur livet blev och hur döden kan se ut.

Yvonne: Vi pratar ju uteslutande om livet och döden, de viktigaste sakerna man kan prata om. Det var någon som jämförde pjäsen med ”I väntan på Godot” och jag kan nog tycka att den tanken är rätt relevant.

Meta: Det är väldigt roligt om publiken associerar till Godot.

Yvonne: Jamen den får ju aldrig spelas av kvinnor, någonsin!

Era respektive män var rätt åldersstigna när de gick bort, men är det egentligen någonsin en tröst, åldern?

Yvonne: Nej, aldrig, däremot är det väl kanske lättare för de som lämnar, Lennart var 96 när han gick bort, han var färdig med livet, jag tror faktiskt han kände så.

Meta: Ingvar var 91, han satt bara i stolen! Jag trodde han sov när jag kom till sjukhuset, han hade ätit sin frukost, tv:n stod på, han måste ha dött bara minuter eller sekunder innan jag kom. Jag sprang ut och skrek bara, ”han är död, han är död”. Jag fick panik, blev helchockad.

Hade ni hunnit prata med varandra ordentligt om döden?

Meta: Bara två veckor tidigare firade vi 70 år tillsammans, vi satt med en var sin drink och några mackor, och pratade om hur länge vi skulle kunna hålla på och han var inte särskilt bekymrad. Jag fick fruktansvärd ångest efter hans död, men jag kan ju samtidigt trösta mig med att det var lättare för honom – och han var inte alls rädd för döden, på samma sätt som jag är.

Foto: Anette Nantell

Jag är verkligen avundsjuk på era långa karriärer.

Yvonne: Vi gör det vi tycker är det roligaste vi vet, och vi får betalt för det.

Yvonne, du har rätt dålig syn, är det rent av skönt att slippa se publiken?

Meta: Vi ser ändå ingenting, det är helt svart, vi har så mycket ljus på oss.

Yvonne: Jag ser knappt Meta fast hon sitter bredvid mig. Jag har ledsyn, jag ser färger och konturer. Jag har glaukom, och jag är så hemskt närsynt.

Hur läste du in texten då?

Yvonne: De tryckte upp den med massor av svärta, jättestora bokstäver och så har jag förstoringsglas. Men det är ju inte som att läsa Vilhelm Moberg direkt, det är ju en rad... så släpper man papperet och memorerar, och så är det en rad till. I DN kan jag bara läsa rubrikerna.

Ni var mycket skeptiska till pjäsen från början, sedan bara växte den: den är ju ganska lustig, om man nu får vara så vanvördig. Många ordvändningar.

Meta: Vi sorterade väl ut rollerna ordentligt, jag är den intellektuella och Yvonne den med känslor. Det är ju två delar av en person.

Yvonne: Jag kan inte nog understryka vad vår regissör Eva gjorde, hon sade: ”Bara rakt ut med texten som den är, annars tappar du allting!” Jag fick liksom inte tänka för mycket, inte konstra till någonting över huvud taget. Och jag tror att jag till slut hittat min Bricken och hennes kärna.

Några partier som är mer svårspelade än andra?

Meta: Ja, det är svårt att hålla känslorna nere, inte bli för känslosam.

Yvonne: Det var väldigt roliga och annorlunda repetitioner.Är

Är inte repetitionerna alltid det roligaste i arbetet?

Meta: Nej, jag vill spela, för mig är spelandet inför publik allt.

Yvonne: Jag älskar ju att repetera, men för mig tar en roll ändå inte riktigt form förrän den, och jag, möter publiken. Då tillkommer något som jag kanske inte riktigt tänkt på. Det är en dialog med publiken. Jag är väldigt rädd för att det ska bli en monolog.

Ni måste genom åren ha mött massor med scenskräck?

Meta: Jag känner alltid skräck. Särskilt nu, jag är väldigt rädd att jag skall komma av mig.

Yvonne: Men det finns nästan en viss mening och finess med att vi kan och kanske till och med ska komma av oss! Jag tycker inte att det gör ett dugg, man bara hjälper varandra vidare, det blir som en del av texten. Men du, Johan, du tyckte inte pjäsen hade något djup?

 

”När jag slutar med en pjäs tycker jag det är som en begravning. De här personerna får man aldrig träffa igen, jag blir jätteledsen!”

 

Det var väl kanske slarvigt uttryckt av mig, jag menar bara att det finns någonting i Kristina Lugns sätt att skriva som nästan är lite för smart, och ”kvickt”. Jag tycker det tappar lite trovärdighet.

Meta: Hon har ju en väldigt skarp och en väldigt svart humor, som när jag säger att ”det enda jag vet om livet är att det inte är en av mina starka sidor”. Det tycker jag är fantastiskt.

Yvonne: Och hon associerar kul och fräckt. Jag säger på ett ställe att jag saknar min man och att det blir trist i det långa loppet, och fortsätter: ”Hur långt skall jag behöva gå innan jag kommer till Fruängen?” Det är väldigt roliga tvära kast mellan associationerna.

Meta: Du har det ju lite svårare än jag på det sättet, du drar i gång det mesta av dialogen.

Ni förlorade båda två era män och livskamrater väldigt nära inpå. Hur personligt blev det i pjäsen?

Meta: Jag tror inte jag bär med mig det in på scen längre.

Yvonne: Jag har nog med mig allting in på scen, i väldigt hög grad. Dagen efter begravningen, för exakt ett år sedan, gjorde jag en föreställning i en annan pjäs.

Och hur klarade du det då?

Yvonne: Jag tog med mig allting, jag pratar dessutom i pjäsen om att min man just har dött, det är repliken! Det blev väldigt starkt och det tillförde nog något. Han är med nu också, han är alltid med.

Meta: När min man gick bort höll jag på att repetera en pjäs av Margareta Garpe, som börjar med begravningen av min man, och han har haft dåligt hjärta, och fått lunginflammation, precis som min egen man, Ingvar alltså, och då sade jag redan när vi började repetera att om han dör nu så kan jag inte spela den här pjäsen, jag kan inte vara med. Men hon övertalade mig, och jag är glad för det, men jag var mest rädd för att publiken skulle tro att det handlade om Meta och Ingvar i stället för om Axel och Alice, som de hette i pjäsen.

Yvonne: När det stod i tidningarna om Lennarts begravning samma dag som vi spelade gjorde naturligtvis publiken den kopplingen, men jag tyckte det var bra, jag var inte alls lika rädd för sammankopplingen som du var.

Meta: Jag ville inte att det skulle bli privat. Det jobbigaste med att Ingvar är borta är att man inte har någon att fråga, man har ingen att berätta för när man kommer hem, det är det där jättetomma alltså.

Yvonne: Men det finns ju också fördelar med att bli äldre, man blir behandlad med mer respekt, det blev jag aldrig som yngre kvinna, jag blev alltid klappad på huvudet, jag var så gullig och söt.

Meta: Går man med käpp blir man verkligen väl bemött! Det kan jag rekommendera. Jag får gå först på bussen, och den till och med väntar på mig.

Yvonne: Man behöver inte heller ängsla sig så mycket för vad andra människor tycker längre. Man kan få vara lite excentrisk.

Ert jobb handlar en hel del om bekräftelse.

Meta: Det är klart att man har behov av det. Folk kommer fram och tackar för all glädje jag har delat med mig av genom åren och det är ju mycket tv:s förtjänst, det är ju tv:n som gjorde våra ansikten riktigt kända.

Yvonne: Men de stackarna som minns 50-, 60- och 70-talen dör ju snart, och vi också kanske. Och då är det inte längre många som minns oss.

Nej, det stämmer väl inte, det finns väl få som lever kvar så länge i folks minne som just skådespelare, kända från teatern, tv:n, filmen?

Yvonne: Jamen det bleknar fort.

Men ni finns kvar lite längre än han som kört 66:ans buss i 42 år.

Yvonne: Det skrivna ordet lever längst!

Ja, om man har skrivit något vettigt och viktigt.

Yvonne: Men du har väl skrivit en bok?

Nej, faktiskt inte.

Yvonne: Men det måste du göra. Så du lever kvar lite längre!

Jag har ett bokkontrakt, men det blir ingenting. Ingenting tillräckligt bra i alla fall.

Yvonne: Gå nu bara hem och sätt dig och skriv.

Har ni någon plan för vad ni skall göra sedan, efter ”Nattorienterarna”?

Meta: De kommer väl att leta ihjäl sig efter något annat, efter den här succén. Den här spelar vi till 8 juni.

Yvonne: Du drar en suck av lättnad. När jag slutar med en pjäs tycker jag det är som en begravning. De här personerna får man aldrig träffa igen, jag blir jätteledsen! Och Meta, du säger: ”Vad skönt, nu är det äntligen över.” Man är olika.

Meta: Vi är väldigt olika.

Meta Velander

Foto: Anette Nantell

Ålder: 92 år

Familj: 70 år tillsammans med Ingvar Kjellson.

Karriär: Dramatens elevskola 1948-51. Gjorde många film- och tv-roller, under framför allt 60- och 70-talet. Regisserats av Alf Sjöberg, Bengt Ekeroth, Sissela Kyle med flera.

Bra med Yvonne: ”Humorn, men framför allt: hon är en trogen kamrat.” Mindre bra: ”Hon tycker att jag pratar för mycket om mina krämpor när vi sitter i logen. De som är så intressanta!”

Yvonne Lombard

Foto: Anette Nantell

Ålder: 87 år.

Familj: Fembarnsmamma, gift med Lennart Hellsing i 62 år.

Karriär: Gick på Dramatens elevskola 1948–51. Filmade med Nils Poppe och Povel Ramel på 50-talet, senare med bland andra Hasseåtage. Fast anställd på Stadsteatern i Stockholm 1960.

Bra med Meta: ”Hon är en sann vän och utstrålar alltid positiv energi.”

Mindre bra: ”Hon har ibland lite för stor respekt för sina roller.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.