Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 17:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenbilagan-pa-unga-klara-ar-det-barnen-som-har-makten/

Kultur

På Unga Klara är det barnen som har makten

Bild 1 av 2 Bianca Traum, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Nina Rashid, Sakib Zabbar, Rita Lemivaara, Klas Lagerlund, Lisette T. Pagler, David Nzinga och Maria Salah
Foto: Magnus Hallgren
Bild 2 av 2 Farnaz Arbabi.
Foto: Magnus Hallgren

Existentiell teater för fyraåringar? ”För att jag säger det” är en föreställning om diskriminering och fördomar mot barn. Premiär i Rinkeby, sedan ut i världen, till Istanbul, Bagarmossen, Sydafrika, Gävle...

Rätta artikel

Unga Klaras regissör Farnaz Arbabi menar att barn är den grupp i samhället som har minst makt över sina egna liv. Av detta ämne vill hon göra en myllrande, storslagen show som möter barnen i ögonhöjd.

”För att jag säger det” är den enkla titeln på pjäsen, just den där föräldrarepliken, ”jag ska inte behöva förklara mig för dig, jag är vuxen”. 

– Det här handlar om hur barn hanterar en värld där de inte får bestämma. Jag är intresserad av maktrelationen mellan vuxna och barn, säger Farnaz Arbabi.

Hon menar att synen på barnet är att det ska växa upp och bli en färdig människa. Barndomen är en parentes, vuxenheten är norm. 

– Det är tillåtet att uttrycka sig generaliserande och hatiskt om barn. Jag hör vuxna säga ”Jag tycker inte om barn”. Tänk dig att ordet ”barn” i den meningen skulle bytas ut mot en annan grupp i samhället, då skulle det kallas rasism, eller sexism.   

Alla föräldrar känner igen konflikter kring kläder, mat, komma iväg. På scenen arbetar skådespelarna just nu med improvisationer kring påklädning, ordentlighet: ”Nu lägger ni kläderna så här”. Skådespelarna jobbar två och två, barn och vuxen, de kravlar, ålar, ormar sig, kastar kläder. Lek och motstånd från barnens sida. Och så de vuxna som vill genomföra sina planer och barnen som saboterar – enligt vår uppfattning. 

Barnens makt kan just bli att inte klä på sig när de ska. Eller ett passivt motstånd, inte höra, låta kroppen bli alldeles slapp, lealös. Det kan vara tystnad, att inte lyssna, att inte svara.

– I dag jobbar vi med motstånd. Barnens motståndsstrategier är kopplade till de vuxnas maktutövande, säger Farnaz Arbabi. Mellan en vuxen och ett barn finns en maktrelation. Sen finns det ju vuxna som utnyttjar sin makt mindre än andra.

Jag är uppvuxen med släktingar som vill pussas och kramas, det blir jag ju påmind om nu när jag har egna barn.

– Vi är väldigt tidigt i processen, vi har talat om kläder, mat och att ta sig till en plats, snirkla sig fram. Tidspress, barnen drar ned tempot, ett slags motståndshandling, ”det här vill inte jag vara med om”. 

– Vi har talat om att hälsa fint, sitta i vuxnas knä, bli pussad och kramad på, säger Farnaz Arbabi. 

– Jag är uppvuxen med släktingar som vill pussas och kramas, det blir jag ju påmind om nu när jag har egna barn. När en äldre släkting nu och vill att mina barn ska krama henne och de inte vill... 

När Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff tog över ledningen av Unga Klara fick de varsin bok med glödande orange omslag av teaterns skapare, Suzanne Osten. Det var ”Childism” skriven av psykoanalytikern Elizabeth Young-Bruehl som undersöker barnens maktlöshet. 

Boken handlar om vuxnas kränkningar och de övergrepp som hon anser vi vuxna begår mot barn – även i ett jämställt och progressivt land som Sverige. Förbudet mot aga är världsberömt och har haft stor betydelse. Men psykologen Jesper Juul har pekat på att utskällningen kan ha ersatt barnagan och att det är lika kränkande att skälla ut ett barn som att slå det. 

Och som Farnaz Arbabi påpekar: De vuxnas frustration finns ju kvar, den har inte försvunnit, det kan bli skakningar och hårda tag i armarna. 

Det ska bli en storslagen produktion, inte minst med barnteatermått mätt: En stor scen, nio skådespelare som arbetar fysiskt och flerspråkigt med inspiration från dans, mim, slapstick och akrobatik och ett minimum av dialog. Ensemblen speglar mångfalden i Sverige i dag.

– Vi har en otroligt kunnig ensemble där nästan alla har ett språk utöver svenskan, vi ska använda oss av det, från scenen hörs finska, rumänska, franska, bengali, sorani och portugisiska. 

Farnaz Arbabi och dramaturgen Daniela Kullman har barn, men försöker lämna lämna föräldrarollen hemma. Unga Klara gör som de alltid gjort, skaffar kunskap om dem det ska handla om. Studerar vad de säger, hur de rör sig, och arbetar med referensgruppen som i det här fallet är tre till fem.

– Vi är på förskolor, och förskolor kommer hit. Och på teatern har vi jobbat med minnesövningar, det flesta minns sin barndom och känslan av att vara utlämnad till de vuxnas beslut.

 

”För att jag säger det”, Unga Klara. Premiär 31 mars