Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecension-en-la-boheme-pa-musikalisk-toppniva/

Scenrecensioner

Scenrecension: En ”La Bohème” på musikalisk toppnivå

Thomas Atkins som Rodolfo och Kerstin Avemo som Mimì i ”La Bohème” på Göteborgsoperan.
Thomas Atkins som Rodolfo och Kerstin Avemo som Mimì i ”La Bohème” på Göteborgsoperan. Foto: Lennart Sjöberg

Puccinis ”La Bohème” på Göteborgsoperan bjuder på magi med Kerstin Avemo och de andra sångarna. Men iscensättningen lämnar en hel del övrigt att önska, skriver DN:s Martin Nyström.

När Puccini skrev sin ”La Bohème” på 1890-talet hade man i Europa erfarit ett av de kallaste seklerna på tusen år. Kölden uppträder också på flera sätt i verket. Vintermusiken i den tredje akten som på samma gång tindrar av diskantrika klanger från violiner, flöjter och harpa, som den går genom märg och ben. Duetten ”Så kall ni är om handen” som inleder förhållandet mellan Rodolfo och Mimì. Samt inte minst den krassa repliken två akter senare: ”Till våren kommer vi att skiljas” som följs av det trotsiga utropet: ”Om vintern bara kunde vara för evigt!” Hellre en kyla som aldrig släpper taget än tanken på att kärleken skulle ha ett slut.

Det är i denna fruset inkapslade atmosfär som Mimì mot slutet bryter sig ut i en aria som inte bara stannar tiden utan utvidgar den. Skapar en tid som man inte trodde fanns. Och som utmynnar i en av den italienska operans mest förkrossande vackra fraser: ”Sei il mio amor e tutta la mia vita!” (Du är min kärlek och hela mitt liv). Ett totalt trots mot att livet skulle kunna vara något annat än kärlek, och mot tanken på att den skulle kunna ha ett slut. 

När Kerstin Avemos starkt nerkylda Mimì utstöter dessa ord, och mjukt lyfter en arm som om hon var en fågel, på Göteborgsoperans stora scen är det inget annat än ren operamagi.

Kärleksscenerna mellan henne och Thomas Atkins Rodolfo har ett kammarmusikaliskt fokus och en vibrerande skärpa som är djupt gripande. Nyzeeländaren Atkins är också en tenor härlig att skåda och att höra med sitt lediga sceniska uttryck och sin fullödiga klang.

Därför kan jag tycka att Max Webster begår en kardinalsynd i sin regi när man inte får se Mimìs ansikte då Rodolfo riktar sina första förälskade ord till henne i första akten. Det är ju hennes reaktioner man vill se, inget annat. Fråga Ingmar Bergman!

Det första publiken möter är en svart ridå med ”La Bohème” häftigt målad i rött, likt ett slagord.

Med Karen Kamensek på pulten och rakt igenom strålande sånginsatser av bland andra Mia Karlsson i rollen som Musetta och Luthando Qave som Marcello får vi en ”La Bohème” på musikalisk toppnivå.

Iscensättningen däremot har en hel del övrigt att önska. Det första publiken möter är en svart ridå med ”La Bohème” häftigt målad i rött, likt ett slagord. Men det parisiska tidiga 70-tal som operan är förflyttad till blir aldrig mer än en ytlig scenografisk dekoration. Och helt poänglös när de frusna bohemerna är klädda i barärmat och storblommigt, som om de snarare vore på en grabbresa till Kanarieöarna.

Att kylan skulle sitta i deras kroppar är också helt omöjligt att uppfatta. En begåvad koreograf hade kunnat få fram detta – hur den tragiska dimensionen i operan handlar om ett ungt drömmande, men i någon mening, hopplöst motstånd mot verklighetens obönhörliga villkor. Exakt det som Kerstin Avemo lyckas förmedla när hon bara i en långsam rörelse lyfter en arm. Och fortsätter att älska, trots allt.

Läs fler recensioner av Martin Nyström 

Läs en intervju med Luthando Qave som sjunger i ”La Bohème”