Att Tittut flyttat fram bebins positioner genom att, till skillnad mot i Barbro Lindgrens och Eva Erikssons förlaga, låta den stå framför mamman i titeln är en tydlig samtidsmarkör. Att sätta barnet i första rummet är legio. Särskilt som ensamstående mamma. 

Men var har den där bebin tagit vägen egentligen? Dockspelarna Maria Selander och Martina Grimstedt ställer frågan redan i foajén innan de leder oss vidare in i scenrummet där den rymningsbenägna bebins borstiga kalufs snart dyker upp. Iförd en elastisk onepiece som bjuder på oändliga möjligheter till våghalsiga krumsprång trotsar han gång på gång tyngdlagen, till mammans stora förtvivlan.

Till skillnad mot bebin är mamman här bara ett stort huvud med knytblusknuten under hakan som pricken under utropstecknet. Dockspelarna förstärker hennes neurotiska uppsyn med händer som bekymrat fingrar över de härjade anletsdragen.

Det är en mamma betydligt lättare att identifiera sig med än Eva Erikssons förklädesförsedda urmoder, överklassmarkörerna till trots. När det är dags för promenad toppas nämligen knytblusen av en pälsboa som snart förvandlas till en lika lömsk som lättdompterad varg. En elegant och effektfull symbol för den ilska som bubblar bakom föräldratålamodet.

För även om bebin helt uppenbart är ett barn med särskilt frihetsbehov tillåts mamman här sina egna små flyktförsök. Både komiska, som när hon smygläser tidningen mellan fingrarna under tittutlekarna, och mer skrämmande, som när hon gömmer sig lite för bra under kurragömman. Här ger regissören Sophia Segrell prov på sitt absoluta gehör för det omisskännligt Barbro Lindrenska som visar upp relationen mellan barn och förälder i all sin komplexitet där ingen, samtiden och titeln till trots, tillåts komma i första rummet.

Läs fler teaterrecensioner av Anna Håkansson