Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecension-magisk-orfeus-och-eurydike-pa-operan/

Scenrecensioner

Scenrecension: Magisk ”Orfeus och Eurydike” på Operan

Javier Perez och Marcus Vögeli i ”Orfeus & Eurydike”.
Javier Perez och Marcus Vögeli i ”Orfeus & Eurydike”. Foto: Markus Gårder

Örjan Anderssons uppsättning av Orfeusmyten, med dansare och skådespelare på Operan, gör mer för antiken än en veckas skolundervisning – gå och se detta allkonstverk, skriver DN:s Lisa Boda.

Han har det inte lätt på jobbet, Hades. Det är inte direkt som att folk blir glada över att se mig, klagar underjordens härskare (en yster Christoffer Svensson) i detta pigga samarbete mellan Unga på Operan och Unga Dramaten, under ledning av koreografen Örjan Andersson. 

Nåja, lugnet i arbetsmiljön är Hades nöjd med. För i underjorden finns ingen tid, inget ifrågasättande och, tack och lov enligt vår svordomsosande ciceron, inga känslor – det där möget som får ”vätska att pressas ur ögonen” i ovanjorden. 

Librettisten Magnus Lindman har tagit hjälp av elever i årskurs sex till nio för att uppdatera Orfeus och Eurydike-myten. Min farhåga att det börjar gå inflation i denna dokumentära arbetsmetod kommer på skam, Lindman varvar smidigt samtidsjargong med mer högstämda partier utan att det känns ängsligt åldersanpassat. 

Myten handlar ju om Orfeus, som blir förtvivlad när hans kärlek Eurydike dör, men mot alla odds lyckas hämta henne från dödsriket bara för att oåterkalleligt förlora henne igen. Uppsättningen tar tillvara på att myten har engagerat genom årtusenden – inte för vad den berättar, utan för vad den utelämnar. Varför kräver Hades att Orfeus inte vänder sig om och tittar på sin älskade? Och varför i helskotta kan Orfeus inte låta bli? 

Filosofiska reflektioner om tiden och döden landar som vore även jag en tonåring omtumlad av växande insikter om livets bedräglighet – alltså scenkonstmagi när den är som bäst. 

Uppblåsbara neonrosa kistor och ballonger förstärker föreställningen lekfullhet.

En bidragande orsak till att många lär känna igen sig är att Orfeus och Eurydike trefaldigats. I stället för ett kärlekspar får vi följa tre kärlekar och förluster: den av en mamma, en bästa vän och en hund. Ett lyckat grepp som känns igen från när Örjan Andersson lät sju personer gestalta Hamlet på Folkteatern 2017. 

Mötet mellan de skickliga dansarna och skådespelarna bidrar också till dynamiken. Kropp blir tal och tal blir kropp. Särskilt duettscenen där Orfeus x 3 omfamnar den tomma luften där den älskade nyss stod – en bild av öm desperation – etsar sig fast. 

Scenrummet domineras av ett ormskinnsmönstrat draperi (en blinkning till ormen som tar Eurydikes liv) och det är inte allt som scenografen Chrisander Brun plockat ur sin kitschiga skattkista: uppblåsbara neonrosa kistor och ballonger förstärker föreställningen lekfullhet, medan kostymören Bente Rolandsdotters uppdaterade togor och Jonas Redigs lyhörda kompositioner mer fogar sig efter berättelsen. 

Tonsättaren Christoph Willibald Gluck, som 1762 stakade ut en ny riktning för operakonsten i sin tolkning av Orfeus och Eurydike, gav den ett happy end för att blidka 1760-talets känsliga publik. Om team Andersson lyckas lura döden? Det får den veta som besöker Operan. Snälla, gör det!  

Det blev ett himla rabalder när antiken höll på att förpassas ur skolplanen i höstas. Fint att den blev kvar; ändå betvivlar jag att en veckas klassrumsundervisning kan entusiasmera lika mycket som detta bjussiga allkonstverk gör på en timme.

 

Läs fler scenrecensioner av Lisa Boda