Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecension-mordmusikalen-lizzie-spelas-med-metookansla/

Scenrecensioner

Scenrecension: Mordmusikalen ”Lizzie” spelas med metookänsla

Emmie Asplund i rollen som Lizzie Borden.
Emmie Asplund i rollen som Lizzie Borden. Foto: Micke Sandström

När Östgötatetatern sätter upp musikalen ”Lizzie” är intensiteten hög och orkestern öser på så mycket att texterna nästan drunknar. ”En underhållande men inte alltför djup föreställning” skriver DN:s Maina Arvas. 

Det börjar ”mitt i helvetet hos familjen Borden” för att citera öppningslåten. Och sedan fortsätter det där, ända till slutet. Den sanna historien om kvinnan som anklagades för det våldsamma dubbelmordet på sin förmögne far och styvmor i amerikanska Fall Rivers har lett till oändliga spekulationer.

För även om Lizzie Borden friades lär vi aldrig få veta vad som egentligen hände den där heta sommarförmiddagen 1892, än mindre varför det i så fall hände. I just detta ”varför” kliver gärna den fria fantasin och det konstnärliga undersökandet in – den olösta mordgåtan har använts som stoff i skönlitteratur, dokumentärer, spelfilmer, tv-serier, dikter, skämt, ordvitsar, ramsor, namnet på ett heavy metal-band. Och så denna musikal från 2009, som nu får Sverigepremiär på Östgötateatern.

Steven Cheslik-DeMeyers, Tim Maners och Alan Stevens Hewitts ”Lizzie” börjar direkt måla upp sitt ”därför”, nämligen det helvete av modersförlust, förändrad familjestruktur, ekonomiska arvsintriger, stenhård faderskontroll, incest samt förbjuden och bestraffad lesbisk kärlek som huvudpersonen lever i och har levt i under sina 32 år. Här är det ingen tvekan om vem som gjorde det och att motivet var frihet, hämnd och pengar.

Denna Lizzie är en kvinna som har tystats och förtryckts till den punkt att hon desperat tar saken i egna händer. Väldigt blodiga händer: den fromma söndagsskolläraren kommer ut som feministisk hämnarhäxa och krossar patriarkatet, eller mer exakt hugger ner det med en rejäl yxa hämtad från källaren. Alltsammans berättat i 1970-, 1980- och 1990-talsinspirerade rockmusiknummer, med inslag av country och ballad.

Spelet fastnar ibland i skräckironi, med huvuden på sned och vidöppna ögonrullningar

Huruvida manuset egentligen är menat att bli krimdoku eller splattershow funderar regissören Helena Sandström Cruz själv över i programmet, och det är bara att hålla med: det är inte helt lätt att greppa tonen och intentionen med ”Lizzie”. 

Strukturen framstår som enkelt tillyxad efter en rak kronologi utan några särskilda dramaturgiska finsnickerier. Även om intensiteten är hög i ensemblen (Emmie Asplund, Natasja Jean-Charles, Karin Oscarsson, Frida Modén Treichl) ligger den på en alltför jämn nivå, i kombination med en statisk scenografi. Kanske ska det ses mer som tablådramatiserad rockkonsert än gestaltande musikteater. Spelet fastnar ibland i skräckironi, med huvuden på sned och vidöppna ögonrullningar. Tyvärr har också sången ofta svårt att nå fram och drunknar i orkesterns ös, samtidigt som nästan all handling berättas genom just låttexterna.

Sammantaget är det ändå en underhållande, om än inte alltför djup, tillställning. De fyra kvinnorna på scenen har alla stark närvaro, Josefin Hinders kostymer frossar skamlöst i mixen av viktorianskt höghalsat och hellångt med lack, läder, koppel och ridstövlar, och Sandström Cruz uppsättning knyter ihop slutet till en skräckhumoristisk samtidsblinkning med metoonäven i luften.

Läs fler recensioner av Maina Arvas här.