Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 04:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecension-skadespelarna-bar-dromspelet-i-helsingborg/

Scenrecensioner

Scenrecension: Skådespelarna bär drömspelet i Helsingborg

Evamaria Björk och Nils Dernevik i ”Ett drömspel” på Helsingborgs Stadsteater.
Evamaria Björk och Nils Dernevik i ”Ett drömspel” på Helsingborgs Stadsteater. Foto: Micke Sandström

När regissören Erik Holmström sätter upp August Strindbergs ”Ett drömspel” bejakar han det flamsiga – och det fungerar förvånansvärt väl, framför allt tack vare de strålande insatserna på scen, skriver DN:s Per Svensson. 

Det börjar illavarslande. Skådespelarna gör entré med penisnäsa och Salvador Dali-stjärt på hjul. Hu! Finns det något tristare än surrealism? 

Sedan blir det snabbt så mycket bättre.

Drömspelet i Helsingborg är ett samarbete mellan Stadsteatern och Malmö Dockteater i gestalt av den egensinnige dramadekonstruktören Erik Holmström. Strindberg får också vara med på ett hörn, eller två.

Det är synd om människorna också i Helsingborg. Det väntas även här förgäves på Viktoria. Sänkhåven gör också nu snart sin ägare besviken. Och Indras dotter sjunker ner mot en liten jordglob som rymmer Greta Thunbergs rasande röst.

Men är det en dröm? Är det ett spel? Nej, alla dessa sättstycken, alla dessa kulisser, som under föreställningens gång bärs ut och in av dystra scenarbetare, det är de som är livet. Det är inte drömmen som är surrealistisk. Det är i stället så världen ter sig när vi ser på den med vakna ögon, tycks Holmström och hans skådespelarduo vilja säga.
Det var väl också vad August Strindberg ville förmedla när han vid förra sekelskiftet skrev sitt epokgörande teaterstycke.

Evamaria Björk och Nils Dernevik är strålande när de balanserar på den slaka linan mellan 'I väntan på Godot' och studentspexet.

I den djupare meningen är uppsättningen i Helsingborg trogen sin förlaga. På ytplanet är den å andra sidan hämningslöst promiskuös: referenser till Magritte och ”Alice i underlandet”, samtidssatir, lite äkta vemod, en smula buskis, best-of-originalpjäsen – allt ska med.
Det fungerar överraskande väl.

I hög grad är det skådespelarduons förtjänst. Evamaria Björk och Nils Dernevik är strålande när de balanserar på den slaka linan mellan ”I väntan på Godot” och studentspexet. Björk kuttrar och kvider i den konsumistiska njutning köpet av sänkhåven ger henne. I bästa mening ett revynummer i högre skolan. Också Dernevik  får en att dra sig till minnes att Helsingborg var Hasse Alfredsons hemstad.

Att bejaka friheten i det flamsiga är att förvalta hans arv. Men måste det inte också finnas en hård kärna? I drömspelet? I livet? I varje människa? Mål? Mening?  
Ibsens lök, den man skalar och skalar utan att hitta den där kärnan, dyker upp i slutet av föreställningen. Inte i ett enstaka exemplar, utan multiplicerad till en hel vagnslast. Det är kanske ett svar så gott som något.

Om det fanns en mening, med betoningen på ”en”, vore det ju för övrigt mardrömslikt lätt att missa den.

Läs fler texter av Per Svensson, till exempel hans intervju med John le Carré