Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecension-skrammande-bra-och-ra-katt-pa-maximteatern/

Scenrecensioner

Scenrecension: Skrämmande bra och rå katt på Maximteatern

Foto: Sören Vilks

Efter succén med ”Linje Lusta” visar Stefan Larsson och Livia Millhagen klorna i ännu en Tennessee Williams-klassiker – ”Katt på hett plåttak”. DN:s Per Svensson njuter av mästerligt skådespeleri och spår ännu en publikframgång.  

Tennessee Williams ville att scenografin i ”Katt på hett plåttak” skulle förmedla en stämning av sen sommareftermiddag; verandamöbler i trä som som slipats och nötts av sol och regn. Pjäsen behövde denna ”mjukhet” som fond, hävdade han, eftersom den handlade om ”de mest extrema av mänskliga känslor”.

På Maximteatern går regissören Stefan Larsson och scenografen Sven Haraldsson motsatt väg. Här finns ingen magnoliedoftande sydstadsromantik. Mississippideltats plantageprinsessor är borta med vinden. Erik Ehns alkoholiserade och avlagda fotbollshjälte Brick kravlar naken ur sängen i ett rum som liknar en barack eller ett lager. Det är möblerat med spritflaskor. Rått. Sjaskigt. Hårt.

Föreställningen är ett samarbete mellan Dramaten, Stockholms stadsteater och Maximteatern och är Stefan Larssons andra Tennessee Williams-uppsättning på mindre än ett år. I mars förra året hade hans ”Linje Lusta” premiär på Dramaten, till kritikens och publikens jubel.


Också den här uppsättningen kommer att bli en publikframgång. Det är svårt att inte få stående ovationer med en ensemble som inkluderar både stjärnan från ”Linje Lusta”, Livia Millhagen, i en huvudroll och Jan Malmsjö i en biroll. Ovationerna kommer att vara välmotiverade. Här gestaltas låga känslor och djupa drifter på hög nivå. 

Livia Millhagens Maggie gör utfall, spinner, stryker sig mot hans ben. Det är ett mästarprov

När Livia Millhagen vinglar in i dramat med partyhatt på huvudet och glas i handen ser man genast att detta knappast är en aristocat, inte någon ”Southern Belle” från en fattig men förnäm familj. Millhagens Maggie, Bricks avvisade hustru, tycks snarare ha flytt från någon av Stockholms fattigare söderförorter. Nu är hon ingift i en klan med pengar och är livrädd för att halka tillbaka till en värld tömd inte bara på kärlek utan också på trygghet. Hon är en tuff brud i spröd förpackning, eller kanske snarare det omvända.  

Det är Maggie som pekas ut som pjästitelns ”katt” och under den första aktens maratonmonolog gör Millhagen henne till en känslornas kvicksilvertermometer i pälsfodral. Hon reagerar blixtsnabbt på varje signal, eller utebliven signal, från Brick: gör utfall, spinner, stryker sig mot hans ben. Det är ett mästarprov.

I höstas intervjuades Stefan Larsson i DN. Han berättade att han länge tyckt att Tennessee Williams var ointressant, ”för amerikansk och lite mossig”. Men så hade han sett en uppsättning gjord av den australiensiske regissören Benedict Andrews i London och tvingats ompröva sin bild. Det karaktäristiska för den uppsättningen var, enligt en recension i New York Times, att Andrews rensat bort utanverket i Williams pjäs och lyft fram dess ”animal essence”, den djuriska essensen.

Det är också vad Stefan Larsson försöker, och i hög grad också lyckas, göra på Maximteatern. Katten ska flås. Katten ska blöda. Katten ska kvida.

Här paraderar de klassiska synder: högmod, vrede, girighet, avund och otillfredsställd gnyende lust

Tennessee Williams pjäs är genremässigt lätt att klassificera. Den hör hemma på hyllan märkt Henrik Ibsen, Eugene O´Neill, Lars Norén. Dysfunktionella familjer. Hemligheter som ska avslöjas.  

Men hemligheterna i ”Katt på hett plåttak” har tappat i dramaturgisk kraft. Hade Brick och hans lagkamrat Skipper ett sexuellt förhållande eller inte? Stor sak på 50-talet, när pjäsen hade premiär. Mindre sak i dag. Familjen hemlighåller ”Pappas” cancerbesked därför att det kommer samma dag som han firar sin 65-årsdag? Kunde framstå som ett rätt sökt dramaturgisk trick redan från start.

Dramats drivkrafter måste sökas någon annanstans, i det som var kärnan också för Tennessee Williams själv: De råa känslorna. De finns alla här, i närbild. Förstorade och förtydliga av en på scenen ständigt närvarande filmkamera (en teknik Larsson tagit med sig från ”Linje Lusta). Här paraderar de, nakna och skamlösa, klassiska synder: som högmod, vrede, girighet, avund och otillfredsställd gnyende lust. Och så den synd som för Martin Luther var den svåraste: incurvatus in se, att vara inkrökt i sig själv.

Det är denna synd Brick hemfallit åt. Erik Ehn inkarnerar den plågsamt konsekvent. Förskansad i sin katatoni som i en fästning använder han sin svaghet, konkret sin krycka, som vapen i ett passivt aggressivt försvarskrig mot lögnen. Bara i korta ögonblick rämnar muren. Märkvärdigt att se.

Märkvärdigt och skrämmande är också att möta det par Brick och Maggie kan bli. Livslögnerskan ”Mamma”, magnifikt spelad av Marie Göranzon, och den jovialiskt ondskefulla egocentrikern ”Pappa”, en Trump med tyrannisk trivselfaktor. Peter Andersson är skrämmande bra i rollen.

Man inser varför Brick hatar förljugenheten så intensivt att han lagt in sig själv i sprit. Men vilka lögnare är värst? De som säger sig älska? De som förnekar att de älskar?
Det vete katten.

Läs fler recensioner av Per Svensson här.  

Läs mer: Stor intervju med Livia Millhagen