Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 16:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/alexander-ekman-pa-kungliga-operan-storslaget-forsvar-av-leken-och-drommen/

Scenrecensioner

Scenrecension: Alexander Ekman försvarar storslaget leken och drömmen

Danske Henrik Vibskov står för kostymerna Foto: Nils-Emil Nylander

I myllrande masscener och individuella utbrytningar går Alexander Ekman med ”Eskapist” på Kungliga Operan helt in i fantasin och leken. 

Rätta artikel

Lek är ett tillstånd där den inre verkligheten får råda över den yttre. Vi leker för att lära oss om oss själva och omvärlden – och samtidigt glömma bort det för en stund. För att bearbeta smärta och förstå vad det är att vara människa. Leken är starkt kopplad till kunskap och kreativitet, och kräver även konstruktion, regler och roller, skapande samarbete. Precis som scenkonsten.

Precis som det Alexander Ekman ägnar sig åt. Just lek är ett uttalat nyckelord för denne svenske koreograf, uppväxt inom baletten och numera fri konstnär med världen som arbetsplats. Och som han leker. Han kan fylla scengolvet med 8.000 liter vatten som i ”A swan lake” på Oslooperan 2014, med virvlande hö som i ”Midsommarnattsdröm” på Stockholmsoperan 2015, eller med ett hav av 40.000 gröna bollar som i ”Play” på Parisoperan 2017. Framför allt kan han fylla det med en mycket stor ensemble och få alla att leka tillsammans, harmoniskt och olydigt.

I den här urpremiären har han 38 vässade dansare i Kungliga Baletten som tillsammans bygger multipla världar och gestaltar inre verkligheter på Kungliga Operans scen. I pendlingen mellan myllrande masscener, sirliga duetter och individuella utbrytningar fångar ”Eskapist” upp ett tema som även syntes i exempelvis ”Midsommarnattsdröm”. Går det att kliva ur sammanhanget och ställa sig bredvid kollektivet? Bara vara ett tag i sitt inre? I ”Eskapist” går Ekman helt in i leken och drömmen. Det ser ut som om han, på samma sätt som David Lynch verkar kunna göra på film, har tagit skärmdumpar av sina egna drömmar och återskapat dem på scenen.

Till hjälp i det har han framför allt två lekkamrater. Ständige medskaparen Mikael Karlsson, den svenske New York-baserade kompositören som rör sig obehindrat mellan konstmusik, samarbeten med artister som Lykke Li och Anna von Hausswolff och musiken till datorspelet ”Battlefield: Bad company”, öppnar hemliga dörrar med gäckande ljudmattor, muskelstarka beats, mardrömslika knarranden och finstämd cello.

Danske modedesignern Henrik Vibskov, också gränsöverskridande vad gäller arbetsfält och som samarbetade med Ekman i exempelvis ”Cow” på Semperoper Dresden 2016, understödjer pendlingen mellan kollektiv och individ. Svartvitt randigt bildar stark grafisk effekt i masscenerna och bryts av surrealistiska överraskningar som gröna träskmonster eller en tyngdlagsföraktande klänning av röda sammetskorvar.

En del känns igen från tidigare verk i Alexander Ekman-universumet. Han har sina verktyg och sitt signum, en mäktig ton som varken räds underhållning eller intellektuella pretentioner. Han använder sin filmiska skicklighet till märkligt omärkbara scenbyten, genom rörelser, ljus och scenografi – med ett dynamiskt scengolv som höjs och sänks i delar.

Oscar Salomonsson har ett perfekt drömskt uttryck i titelrollen som Eskapisten, som tycker det är så skönt med ”tiden mellan tiderna”, ögonblicken då den inre verkligheten tar över. I en effektivitets- och mätbarhetsfixerad samtid är ”Eskapist” ett roligt, storslaget och vackert försvar av att ställa sig bredvid och tänka själv, av leken, fantasin och drömmen.

Intervju: Alexander Ekman redo för nästa akt i livet.