Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Alexandras odyssé av Alexandra Pascalidou på Göteborgs stadsteater

”Alexandras odyssé” bygger på Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett litet krislexikon” från 2013.
”Alexandras odyssé” bygger på Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett litet krislexikon” från 2013. Foto: Ola Kjelbye

Europas spretande framtid. Uppsättningen av Alexandra Pascalidous pjäs om Grekland är bitvis lika kaosartad som landets ekonomi. Men i den övertydliga plakatteatern finns också ett uppfordrande samtal, skriver DN:s Kristina Lindquist.

TEATER
”Alexandras odyssé”
Av Alexandra Pascalidou
Bearbetning/dramaturg: Sisela Lindblom. Regi: Anna Ulén. Scenografi och kostym: Charlotta Nylund. Mask: Ulrika Eklund, Gunnar Lundgren. Musik: Kristina Issa. Ljud: Henrik Schäfer. Ljus: Tomas Fredriksson. Koreografi: Soledad Howe, Fredrika Byman Moberg. Med: Kim Theodoridou Bergquist, Erik Hedberg, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Alexandra Pascalidou, Magdi Saleh, Melina Tranulis. Musiker: Emil Blommé, Kristina Issa. Statister: Hussein al Aaidan, Cecilia Bejarano, Nawar Hermez, Ali Jalal, Rasha Khoury, Viana Mikkelsen, Katerina Pavlou, Marcus Standoft, Julia Stenelius. Scen: Göteborgs stadsteater. Speltid: 2 timmar och 20 minuter.

”Vill du verkligen veta?” En fyllefnittrig tjej ramlar in hos en spådam och sträcker fram handflatan. Men sierskans fråga är befogad, för flickan heter Europa – och vad ska man egentligen säga om hennes framtid?

När regissören Anna Ulén sätter upp ”Alexandras odyssé” är förutsättningarna goda. Det grekiska stoffet är ju en tragedi i sig. Landet som för drygt tio år sedan arrangerade OS och glittrade under förföriska ord om att ”live your myth” är i dag en lydstat under sina långivare, ett land där folk inte har råd att äta – och där nazisterna är landets tredje största parti. Allt detta, och mer, skildras i Alexandra Pascalidous drabbande bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” från 2013. Det är en originell encyklopedi som börjar med ”Anekdot” och slutar med ”Xenofobi”, och som blir en påminnelse om hur det grekiska arvet lever i vår civilisation.

Scenografen Charlotta Nylund tar vara på bokens visuella potential, och gör den allsmäktiga euron till föreställningens bärande element. Som en väldig katedral projiceras sedlar i extrem närbild på scenens fond, och på golvet ligger de sedan strimlade i skräpiga högar att vada igenom. Det senare går tillbaka till en anekdot om ett av krisens många självmord, där en grekisk konstsamlare hittades död på en hög av motsvarande fem miljoner kronor – som han kört genom en dokumentförstörare.

Och slutligen då: Alexandra Pascalidou. Hon är absolut ingen skådespelare, vad det än står i programmet. Men som sig själv är hon en helt igenom scenisk varelse – med humor, hetta och karismatisk närvaro. Därför är det ett listigt drag att göra hennes egen person till ett slags distanserande ciceron i Bertolt Brechts anda.

Spretiga episoder läggs till varandra, och den röda tråd som faktiskt finns går via Ariadne, en välutbildad lyxhustru som faller hårt och snabbt när festen är över. En antik kör från Angereds teaterskola får funktionen av nyfikna turister, klubbande greker och flyktingar, medan tiden går. Den stora ensemblen ger scenisk kraft, inte minst i dansen, som ramas in av Kristina Issas och Emil Blommés expressiva musik.

Det ska sägas att vissa passager i ”Alexandras odyssé” faktiskt inte fungerar. I ett antal scener blir spelet tungt, otympligt och gapigt, och utan kollektiv precision. Det känns ofärdigt och ja – kaosigt. Men här finns också tempoväxlingar ner i det tyst avskalade, som hamnar helt nära livets centrum. ”Ömhet är en lyxvara”, säger barnsköterskan som jobbar skift med att ta hand om krisens övergivna spädbarn.

Visst är ”Alexandras odyssé” politisk plakatteater, men på ett sätt som närmast gör begreppet meningslöst.

Här finns en övertydlighet kring vår tids ödesfrågor som är så medveten och konsekvent att det liknar en egen genre – som ett transparent och uppfordrande samtal rakt ut i salongen. Och inför flyktingkvinnan (spelad av Rasha Khoury) som förlorat allt och nu väntar bakom grekisk taggtråd, glöder sierskans ord om Europa: Du är ett hjärta som har slutat slå.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.