Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Alice i Underlandet – Enskedespelet i Margaretaparken i Stockholm

Trippla kålmaskar träffar dubblerad Alice.
Trippla kålmaskar träffar dubblerad Alice. Foto: Anders Mattsson

Ner i kaninhålet. Månghövdat myllrande girl-power i Enskedes fantasifulla underland.

Teater

”Alice i Underlandet”

Av: Lewis Carroll

Dramatisering/regi: Johanna Huss. Scenograf: Nina Fransson. Kostym: Paulina Åhnberg. Musik: Magnus Larsson. Med: 166 barn och vuxna. Scen: Enskedespelet i Margaretaparken, Stockholm. Speltid: 2 timmar

”Ta nu ert förnuft till fånga”, börjar Katten, en konferencier med klös, i leopardpäls och tigerskor. Så instruerar han oss att knyckla ihop det och lägga det i fickan under de närmaste två timmarna. För nu ska vi ner i Underlandet.

Äkta nonsens, lika obegripligt som livet självt, fyller Enskedespelets stora teatertält i den försommargröna Margaretaparken. Årets uppsättning bygger på Lewis Carrolls barnbok ”Alice i Underlandet” från 1865.

Johanna Huss gör därmed än en gång pjäs av historien som hon regisserade för 15 år sedan när hon blev Enskedespelets konstnärliga ledare. Hon har öga för klassiker med barnets blick (som ”Momo” eller ”Peter Pan och Wendy”). Och precis som Antoine de Saint-Exupéry i ”Den lille prinsen”, som Huss nyligen satte upp på Barnens Underjordiska Scen, sätter Carroll barns fantasi före vuxen tråkighet.

Att just vårda sin fantasi och följa sitt hjärta är budskapen som denna Alice kommer med, en flicka som är både stor och liten. Hon har ett svart anarkist-A på sin röda tröja och under den svindlande resans gång vågar hon nästan alltid ifrågasätta dem hon möter och deras oförklarliga koder (Kattgänget, de talande blommorna, Hattmakaren, Klumpedumpe med flera).

Hon är månghövdat myllrande girl power – Alice spelas av 16 personer – som till slut klär av makten och sliter den rosa sockervaddsperuken från drottningens huvud. ”Fin och ful, stark och svag” sjunger barnkörerna i finalens sångframträdande som framhåller rätten att få vara sig själv, mångfacetterad. Enskedespelets ”Alice i Underlandet” är en kvinnlig uppväxtskildring i speedad surrealistisk sagoform.

Huss dramatisering förlägger ramberättelsen till nutid, med markörer som ”chilla” och ”sjukt osoft”. Scenen när Alice trillar ner i kaninhålet utspelar sig i en vanlig trappuppgång med sopnedkast och lägenhetsdörrar.

Därifrån suddar scenografen Nina Fransson och kostymören Paulina Åhnberg ut gränsen mellan verklighet och fantasi med flera visuella fullträffar, ihop med Magnus Larssons musik. Paraplyer blir ett vackert hav av tårar, tubsockor i pannband blir de stressade kaninernas öron, Kålmaskarna har gröna sköna sovsäcksdunjackor.

Att framförandet är ojämnt säger sig självt när så här många amatörer och proffs samsas. Och Enskedespelets vanliga grepp att dubblera, tredubbla – ibland mer än så – de flesta roller gör att den redan galna historien berättas ännu galnare, dramaturgin bubblar helt enkelt över ibland. Men som vanligt står sig alla invändningar slätt mot kraften i det här demokratiska dramatiska projektet: 166 barn och vuxna på scen, som följer sina hjärtan, tillsammans.

Läs mer: Recension av filmen ”Alice i Spegellandet”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.