Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Benjamin Britten: .”Lucretia” (”The rape of Lucretia”) i Vattnäs konsertlada

Håkan Ekenäs och Anna Larsson i "Lucrtetia".
Håkan Ekenäs och Anna Larsson i "Lucrtetia". Foto: Mathias Clason/Vattnäs konsertlada
Glänsande mörk ”Lucretia”. Benjamin Brittens opera om ett övergrepp kan inge en känsla av beklämning men uppsättningen är slagkraftig, skriver Thomas Anderberg.
Scenrecension

Verk: ”Lucretia” (”The rape of Lucretia”)

Plats: Operakapell Vattnäs

Regi: Pers Anna Larsson, Ingrid Tobiasson, Mathias Clason

Text/manus: Libretto: Ronald Duncan.

Medverkande: Anna Larsson, Håkan Ekenäs, Eva-Lotta Ohlsson, Göran Eliasson, Anton Ljungqvist, Ingrid Tobiasson m fl.

Dirigent: Mattias Böhm

Musik: Benjamin Britten

”Lucretia” i Vattnäs konsertlada skulle kunna utgöra ett inlägg i den debatt om sexism inom operan som under våren grasserat i medierna. Men som sådant hamnar det på båda sidor om den feministiska mittlinjen, i alla fall som diskussionen gestaltat sig. Vilket nog är klokt.

”Våldtäkten på Lucretia” är förstås den korrekta benämningen på operan, som här sjungs på originalspråket, men det var kanske en för provokativ titel för att locka till en avlägset belägen musiklokal. Namnändringen återspeglar dock inte uppsättningens karaktär.

För här döljs inte cynismen hos de krigare som fått besked om att alla kvinnor hemmavid beslagits med otrohet. Undantaget är Collatinus hustru Lucretia, vilket Collatinus dryckesbröder Junius (Richard Laby) och Tarquinius (Håkan Ekenäs – utmärkt!) menar är en ren tillfällighet. För att bevisa detta vill härskaren Tarquinius förföra Lucretia. I en blandning av sexuell upphetsning och vilja att till varje pris få rätt blundar Tarquinius för hennes avvisande och låter sextjat övergå i en fullbordad våldtäkt.

Vilket leder vidare till det andra temat i vårens debatt. När Lucretia berättat för sin man vad som inträffat tar hon i skam sitt liv. Detta placerar operan i den långa rad av musikdramatiska verk som slutar med hjältinnans offerdöd. Om man så velat hade man kunnat undvika det med några streck i regin. Collatinus hade kunnat samsas med Lucretia i gemensam förtvivlan inför övergreppet innan kören avslutningsvis utgjuter sig om behovet av försoning. Det hade renodlat temat om manlig brutalitet utan att dra in det komplicerade ämnet heders-självmord.

Men i sin blogg har uppsättningens initiativtagare och titelrollsinnehavare Anna Larsson ställt sig bakom Ebba Witt-Brattströms inlägg i Dagens Nyheter (4/5 2012). Grundtanken här är att operapartitur måste följas. I operans värld ”dör inga kvinnor ohörda (...) vilket är mer än man kan säga om världen utanför”.

Det bör understrykas att våldtäkten inte för ett ögonblick återspeglar den dubbeltydiga lust som präglade Göteborgsoperans uppsättning av ”Lady McBeth från Mtsensk” av Brittens vän, Dmitrij Sjostakovitj. I Vattnäs är det tveklöst frågan om ett övergrepp där manlig lust möter kvinnlig förtvivlan. I den diskussion som följde på söndagseftermiddagens föreställning menade Anna Larsson att här uppnås en katharsiseffekt ­ för de agerande. Men hon var samtidigt öppen för att den kvardröjande känslan hos betraktarna snarare kan bestå i beklämning, inte minst över den till synes eviga manliga brutaliteten.

Det är i så fall i enlighet med upphovsmannens intentioner. I likhet med sin lärare, Frank Bridge, var Britten en pacifist som hade svårt att inordna sig i den vi-känsla som under kriget stavades nationalism och heroism. Den attityden är ännu modern, medan librettots kristna övertoner känns lika anakronistiska som didaktiska.

Det bör inte avhålla någon från att resa till Vattnäs, tvärtom. I all sin enkelhet är uppsättningen slagkraftig och sånginsatserna överlag glänsande, liksom orkestern under Mattias Böhms ledning. Musiken må vara mörk i sin expressiva kraft, men här finns också luckor mot ljuset: aningar av den franska impressionism som Britten tidigt lockades av. Och när man, en aning tung i sinnet, lämnar konsertladan räcker det med en blick ner mot vattnet för att livskänslan ska återvända. En vackrare ort för musiken är svår att föreställa sig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.