”Between dog and wolf” och ”MOPA – Preparing for battle” på Dansens hus, Stockholm

Hur låter rörelsen? undrar dansarna Kajsa Sandström och Ulrika Berg, och musikern Frédéric Alstadt, och sätter mikrofoner på handlederna i nya verket ”Between dog and wolf” på Dansens hus Lilla scen. Rörelsen låter svischande, påminner om ljudet när man fäller upp jackluvan i vinterstormen.

Sedan den moderna dansens födelse har koreografer fascinerats av hur rörelsen kan översättas till ljud, delvis för att dansen före 1900-talet nästan alltid underordnats musiken. Koreografin ”Between dog and wolf” (= den blå timmen mellan skymning och mörker) går dock vidare när tematiken utvecklas, varieras och även inverteras utifrån grundsteget: ljudet av pick-up som smäller ned på skivspelare. 

Cirklar, ellipser och pendlingar ger dansarnas grundläggande rörelsemönster, sannolikt också när det dansas i mörker. Det är intelligent och känsligt ljussatt av Johan Sundén, och fångar gäckande poetisk den blå timmens drömlika atmo­sfär där gränsen mellan ljus och ljud upphävs och vävs samman. Fängslande.

Föreställningen ingår in Dansens hus nya koncept ”2 for one”, där yngre koreografer bereds plats på Lilla scen. Efter paus får koreo­grafen Pontus Petterson chans med ”Preparing for battle”, första delen i ”MOPA”, ”My own private army”, samlingsnamn för större koreografi­projekt.

”Preparing for battle” består av sex solon, skapade av Pontus Pettersson tillsammans med sex distinkta dansare, i onsdags med kvartetten Bosmat Nossan, Pontus Pettersson, Linnea Martinsson, Robert Malmborg (de kvarvarande två dansar fredag och lördag).

Inleder gör israeliska dansaren Bosmat Nossan uppklädd i illröd divakostym, vars slamrande paljetter visar sig vara ett drygt tjog teskedar. Som senare delas ut till publiken som ombeds kasta tillbaka teskedarna inom den markerade figur som tycks utgöra dansarens livsrum. Ett alltför konceptuellt solo som inte landar.

Skojigast är den suveränt plastiska Robert Malmborg. Mest fängslande är dock Pontus Petterssons eget förvandlingsnummer. Hans nervösa klädes- och identitetsbyten, bryts mot kroppsliga transformationer och groteska rörelsekonvulsioner. Med pauser som skickar fräcka blickar mot publiken: Är du så himla säker på vem du är?

Det är en spännande upptakt för Petterssons scenkonstarmé.