”Billys” triumf i Malmö. När Malmö Opera sätter upp ”Billy Elliot” är det med mycket hjärta och patos. Dessutom spelas huvudrollen av en fantastisk tolvåring, skriver Rikard Loman.
”Billy Elliot”
Regi: Ronny Danielsson
Musik: Elton John
Manus: Lee Hall.
Övers. Calle Norlén.
Dirigent: Josef Rhedin.
Diregent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Arr. Karl-Johan Ankarblom.
Scenografi: Julia Przedmojska.
Koreografi: Roine Söderlundh.
Med: Grim Lohman, David Fridholm, Åsa Fång, Lars Väringer, Marianne Mörck med flera. Scen: Malmö Opera
De som har sett världssuccén ”Billy Elliot” – Stephen Daldrys filmatisering från år 2000 eller Elton Johns musikalversion från år 2005 – sitter säkert redan med armarna halvvägs i luften inför Sverigepremiären på Malmö Opera. Det går nästan inte att misslyckas med denna charmiga blandning av ”The Full Monty”, ”Brassed Off” och ”Les Misérables”. Och det är klart att elvaåriga Billy kommer att triumfera mot alla odds även här. Berättelsen i sig är så stark, rörande och upplyftande. Men varje ny iscensättning av ”Billy Elliot” står ändå och faller med den pojke som spelar Billy, som både ska kunna dansa, sjunga och spela teater, utan möjlighet till omtagning.
Läs mer om föreställningen här.
På premiären i Malmö spelas rollen dess bättre av en fantastisk tolvårig Grim Lohman, som kan allt, som med den största självklarhet gestaltar Billys väg till balettdansare i en industristad i norra England. Billy är inget helgon, har inledningsvis ingen egen dröm att följa. Pappa Jackie (Lars Väringer) vill skicka sonen till boxning för att lära honom slå tillbaka som arbetarklassen brukar slå tillbaka, men kedjerökande dansläraren Mrs Wilkinson (Åsa Fång) ser en fallenhet för dans i Billy, och hon hjälper honom att både utveckla och försvara denna talang mot en oförstående omgivning. ”Glöm allt som händer utanför”, säger hon. Och ”utanför” kör gruvarbetarna huvudet i väggen. De har fått Thatcher och den nyliberala politiken emot sig. Det är tidigt 1980-tal och en industrination håller på att genomgå en smärtsam omvandling till något annat.
Motsättningen mellan den politiska och den privata världen är musikalens lunga. I den ena sfären försöker polisen tvinga arbetare till underkastelse, i den andra tränas hållning och justeras armbågar. Arbetarna gör sig bredbenta, dansarna samlar fötterna. I den ena trotsar arbetarna i kör de ekonomiska lagar som plötsligt gjort dem överflödiga, i den andra försöker Billy upphäva tyngdlagen.
Billy är solitären i en social kultur som tidigare firat triumfer genom att hålla ner huvudet och täta leden. I slutändan är det ändå kollektivet som möjliggör Billys dröm.
Det är också kollektivet som ger patos och power åt musikalen, som framstår som mer politisk än filmen. Elton John är inte rädd för att låta som the Clash när konflikten hårdnar. Dansen och sången används av alla för att uttrycka både längtan och frustration, för att livet inte har mer att erbjuda och för att vi förväntas nöja oss med det som erbjuds.
Ronny Danielssons iscensättning sparar inte på krutet. På Malmö Operas stora scen och med orkestern gömd i fonden blir det med ens mycket lättare att mobilisera gruvarbetarna mot Thatcher. Scenografen Julia Przedmojska lyckas, med inspiration i vardagens vita bönor och pulversoppa, skapa en fascinerande inramning som balanserar tröstlöst, tryggt och estetiskt.
”Billy Elliot” har naturligtvis inte samma politiska laddning i Sverige som i England, men huvudbudskapet i Ronny Danielssons version är också: var sann i det du gör, och var inte rädd för att vara dig själv. Budskapet kommer mest sött och mest akut till uttryck i kompisen Michaels (David Fridholm) fascination för damkläder.
En kväll med mycket känslor, mycket hjärta. Det svärs lite mycket för att vara en familjeföreställning kan jag tycka, men bortsett från det: Fan, vad bra.