Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Cabaret” Stadsteatern

En musikal att ta lärdom av. När regissör Ronny Danielsson för andra gången på kort tid tar sig an ”Cabaret”, har ­musikalen fått en mörkare ton. Festen på Kit Kat Club har förbytts till fasa.

Musikal

”Cabaret”
Regi: Ronny Danielsson
Musik: John Kander Sångtexter: Fred Ebb
Text: Joe Masteroff, baserad på John Van Drutens pjäs och Christopher Isher­woods berättelser
Översättning: Rikard Bergqvist
Koreografi: Roger Lybeck
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Kapellmästare: Joakim Hallin
Medverkande: Sarah Dawn Finer, Robert Fux, Albin Flinkas, Lill Lindfors, Johan Rabaeus, Philip Zandén, Maja Rung, Lars Bethke med flera.
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Nej, livet är ju ingen kabaré. Men när insikten drabbar nattklubbssångerskan Sally Bowles är det ­redan för sent. Då har uniformerade nazister tagit över dekadensens näste Kit Kat Club. Visst går det att lämna alla bekymmer utanför salongen. Men verkligheten hinner alltid ikapp och den poängen är omöjlig att missa i Stockholms­uppsättningen av ”Cabaret” när ­Robert Fux konferencier i slut­scenen torkar bort teatersminket.

Fred Ebb och John Kanders 1960- talsmusikal, som bygger på Christopher Isherwoods bok ”Farväl till Berlin”, spelas allt flitigare på svenska scener och storyn om mörkrets mekanismer blir mer och mer aktuell i dagens Europa. Men handlingen skulle inte stå lika stark utan den medryckande musiken. Soundet av Weimarrepublikens Berlin är inte ljudet av stöveltramp, utan tjusiga 1930-talspastischer. Samt en bedrägligt förförande ­fosterlandssång som låter oss förstå hur nazismens ondskefulla ideologi paraderade in med löftet om en bättre morgondag.

Just ”Tomorrow belongs to me” är ju ögonblicket då patriotismen ­visar sitt fula tryne och slår över i exkluderande nationalism. ­ En mental gränsdragning som inte alls säger ”Willkommen, bienvenue, welcome” likt öppningsnumret, utan vänder bort ansiktet från allt som är främmande. Då hjälper det föga att den judiske frukthandlaren Herr Schultz (fint gestaltad av Johan Rabaeus) aningslöst reso­nerar som att allting ordnar sig; han är ju tysk, han är ju född här. Med facit i hand vet vi att det inte räckte. För det största hotet är ju egent­ligen med­löparna. Alla som i likhet med den prag­matiskt lagda pensionats­värdinnan Fräulein Schneider ­­ (Lill Lindfors) anpassar sig i stället för att säga ifrån; ”Man gör det man måste”, resonerar hon och blåser av förlovningen med herr Schultz.

Som musikal betraktad är ”Cabaret” skottsäker nog att klara av regissören Ronny Danielssons slitna bombräder med ljudlarmande kaosscener. Ändå lider den här uppsättningen av att den vill lite för mycket. Fjolårets version på Uppsala stadsteater med nästan samma konstnärliga team kändes mer koncentrerad i sin betoning av kontrasterna. Nu är allting mörkare redan från start.

Väggarna är flagnade, krigsmullret redan överhängande och dansarnas kostymer fulvulgära. Ja, festen har i princip redan förbytts i fasa. Men trots det har alla som tror att musikaler bara handlar om verklighetsflykt fortfarande något att lära av ”Cabaret” och ensemblen är övertygande. Inte minst Sarah Dawn Finers mustigt trollbindande Sally Bowles.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.