Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Cirkus Cirkör: Under – om människor mot väder på Västmanlands teater

Foto: Mats Bäcker

Ensemblen drunknar i det visuella landskapet.

NYCIRKUS
”Under – om människor mot väder”
Kompani: Cirkus Cirkör
Regi: Olle Strandberg.
Med: Henrik Agger, Anna Ahnlund, Klara Mossberg, Simon Wiborn, Methinee Wongtrakoon.
Scenografi: Tami Salamon.
Ljusdesign: Jani-Matti Salo.
Komposition och ljuddesign: Andreas Tengblad.
Komposition och text till livemusik: Anna Ahnlund.
Scen: Västmanlands teater.
Speltid: 1 tim 20 min.

Det viner och dånar som från en stormvind, ett oroväckande dammstoft virvlar över scenen, golvet svämmar över av ett enormt, veckat, orangefärgat tyg som från en fallen jätteluftballong på vilket det ligger en handfull vintervitklädda livlösa kroppar. Katastrofen är redan ett faktum när publiken på Västmanlands teater strömmar in till ”Under – om människor mot väder”, sista delen i regissören Olle Strandbergs och Cirkus Cirkörs Under-trilogi efter ”Undermän” (2010) och ”Underart” (2014).

Så blir det plötsligt tyst och stilla. Och föreställningen kan börja. Bara det att det tar om inte en halv evighet så en dryg halvtimme innan det egentligen börjar hända någonting i ”Under”.

Orimligt mycket tid ägnas åt att etablera och återetablera tragedins omfattning, även om det poetiska, vardagsfilosofiskt lågmälda tonfallet är Cirkörs, och särskilt Strandbergs, signum efter två decennier som Sveriges helt dominerande nycirkusgrupp. En klok strategi. När det gäller överjordiskt artisteri står sig Sverige slätt i jämförelse med Frankrike och Kanada, inklusive miljardindustrin Cirque du Soleil (nu med sju (!) megashower i Las Vegas).

”Under” är en elegisk meditation över risktagande. Ikaros, liksom ingenjör Andreés polarexpedition, omnämns i programbladet, även om trilogins incitament är regissörens egen, närmast fatala kraschlandning som akrobat. Strandbergs övergripande grepp är fint, stillsamt gripande. Scenografi och ljussättning är smart och effektiv, liksom den liveintegrerade musiken (Anna Ahnlund). Mest minnesvärt är dock ballongtyget som en superstark fläkt river och sliter i, tills ballongen – obs, spoiler – fylls med luft, intar hela scenrummet och bokstavligen väller ut över publiken. Fyndigt. Omtumlande.

Inför dessa (natur)krafter är människan en obetydlig varelse, likväl försöker ”huvudpersonen” Simon Wiborn göra sin kropp hörd, och vågar till slut balansera på en pelare åtta, tio meter upp i luften. Utan skyddsnät. Problemet är att han och ensemblen blir alltför oansenliga i det visuella och audiella landskapet, och gestaltningen haltar över huvud taget. Och liksom ”Underart” är föreställningen alldeles för lång och utdragen, gissningsvis även för Cirkörs trogna, stora publik.

Dessutom präglas premiären av irriterande många missar, alltifrån det bristande samspelet i den första, påfallande osmidiga duetten till detaljer som hur kostymerna lever sitt eget ostyriga, osnygga liv. Mycket måste trimmas till och ett flertal älsklingar bör nog dödas om inte ”Under” (på Dansens hus 3/10) ska förbli trilogins svagaste del.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.