Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 02:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/crowd-ar-ett-slowmotion-maraton-anda-till-sista-basgangen/

Scenrecensioner

”Crowd” är ett slowmotion-maraton ända till sista basgången

Crowd Foto: Estelle Hanania

I dansföreställningen ”Crowd” undersöker Gisèle Vienne människans jakt på extas. Men DN:s Lisa Boda kväver gäspningarna för även om enskildheterna är häftiga så blir helheten monoton och seg. 

Första gången jag såg en Gisèle Vienne-föreställning kände jag mig smutsig efteråt, men också märkligt upplivad. Det var ”Jerk”, som berättar den verkliga historien om en sexualsadistisk massmördare genom en monolog framförd av en buktalares docka. 

Den fransk-österrikiska dockmakaren, regissören och koreografen Gisèle Vienne har en förkärlek för dockor, såväl som för den äckelfascination som människans makabra och mörka drifter väcker. 

Inte undra på att det ligger en kittlande förväntan i luften när hennes senaste turnéverk kommer till Sverige. 

I ”Crowd” undersöker Vienne människans jakt på extas. Den liberala sekulariserade västvärlden har ju med stor framgång plockat bort nästan allt som handlar om att tappa kontrollen ur sin samhällsrepertoar, men det finns en plats där viljan att uppgå i kollektiv eufori frodas: dansgolvet. 

Inspirationen har Vienne hämtat från egna erfarenheter av Berlins klubbscen under tidigt 90-tal, och detta koreograferade rave sticker ut från hennes tidigare produktion. Ensemblen på femton dansare är ovanligt stor och inte en docka finns i sikte. Scenografin består av ett lager jord som under kvällens gång trampas ner till en sådan där gudsförgäten festivalgegga strösslad med urdruckna ölburkar, fimpar och avtuppade klubbkids. 

Formen präglas av en lek med tid och perception. Från att de gör entré på scenen rör sig dansarna komprimerat och på något sätt förvrängt. Effekten blir den av en kusligt verklighetstrogen slowmotion som liknar de frysta stillbilder som ljus- och ljudeffekter kan skapa på ett dansgolv. En filmisk och fragmentarisk stämning uppstår som till en början är fascinerande, nästan hypnotisk. 

Men snart tar monotonin över. 

För det kommer aldrig någon förlösning, ingen snabbspolning. I stället pågår detta slowmotion-maraton ända till den sista basgången pumpats ut (för musiknördar: det är främst Detroit-scenen som Vienne diggar: Jeff Mills, Underground resistance, Global communication).

Visserligen kan man roa sig med att lokalisera berättelser i massan. De finns ju där, planterade av författaren Dennis Cooper, Viennes mångåriga samarbetspartner: snubben vars aggressiva dansande övergår i slagsmål, paret vars blickar övergår i kyssar, de som bär sin kärlekslängtan som en hunger i rörelsespråket. 

”Crowd” är häftig i enskildheterna men som helhet blir det seeeegt. Medan jag kväver gäspningar försöker jag minnas vad det var den dansälskande författaren Kerstin Thorvall sade. Något i stil med att det går att dansa till vilken musik som helst, även sådan man avskyr, för efter en halvtimme tar kroppen över. 

Problemet här är att åskådaren är fjättrad i sin stol, och efter en halvtimme känns i stället extaspartyt på scen som något som inte angår mig. Då är det en timme kvar.

”Crowd” hade definitivt vunnit på att komprimeras, eller skakas om av ett stilbrott, en till nivå. Med det sagt kommer jag att fortsätta följa Gisèle Viennes experiment, i jakt på nästa kick. 

Läs fler texter av Lisa Boda och fler av DN:s scenrecensioner