Verk: ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”
Plats: Teater Brunnsgatan 4
Text/manus: av och med David Wiberg
Övrigt: Musik: Stefan Johansson
Det är jobbigt att vara med Linnea, men också väldigt tryggt. Den stela, sjuttonåriga emoflickan i röd, tuperad, slarvig tofs, svartrandiga kläder och sneakers utstrålar djup osäkerhet när hon läser upp sina dagboksanteckningar, också en avundsvärd tvärsäkerhet. Titeln har hon tagit från Dostojevskij, ”som var manodepressiv. Och jag är ju …”. Linnea gör ett av sina små stela tics och publiken skrattar.
De där små ticsen betyder allt för den här föreställningen, som på sätt och vis är en dansföreställning till ett briljant och monotont libretto. Allt handlar om David Wibergs kroppshållning, miner och röst. Han har exakt fångat intensiteten och uppgivenheten i varje dagboksrad. Först verkar orden snubbla på varandra men innan han nått till punkt har allt redan blivit meningslöshet och slutar i ett slags kontrapunktisk tystnad och ett osäkert men uttrycksfullt tics. Hejdad mitt i rörelsen.
Associationerna far som de vill. ”Första gången jag såg Broder Daniel var på deras sista konsert. Det är så typiskt mig.” Och någon mening senare. ”Läste Koranen. Fattade ingenting.” Hon avslöjar sig själv men mest sin omgivning. Hon använder svåra ord fel. Hon överraskar med att tycka att det ska bli ”mysigt” att äta ute med familjen när man tror att hon ska såga idén med en av sina träffsäkra formuleringar. Det är den troheten mot sitt alter ego som gör Wiberg lysande.
Resten, föreställningen som helhet med Stefan Johanssons musikaliska avbrott och ett lite dramatiskt slut när Wiberg demaskerar sig och sjunger en sång om döden är inte lika övertygande. Det finns ett kul samspel i början, när Johanssons små xylofonslingor får Linnea att rycka till lite varje gång, men leder ingenstans. Det finns egentligen ingen paus och inget slut och ingen mening. Sorgen och den intensiva humorn, lyteskomiken och den tilltagande beundran för Linnea håller varandra i en så exakt balans att man varken hinner oja sig eller skratta. Man bara sitter där och älskar Linnea intensivt en stund och sedan är det slut. Och det räcker bra.