Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Dans: Sadunära på Zebradans i Stockholm

Niklas Valenti och Elise Nuding i ”Sadunära”.
Niklas Valenti och Elise Nuding i ”Sadunära”. Foto: Jonas Jörneberg

In i det ordlösa. ”Sadunära” är en rolig och tryggt utmanande danslek.

DANS
”Sadunära”
Koreograf: Niklas Valenti, Evelina Boström. Scenografi/kostym: Jasminda Asplund Blanco. Musik: Jonatan Ed. Medverkande: Niklas Valenti, Elise Nuding, Jonatan Ed. Scen: Zebradans, Stockholm. Speltid: 40 minuter.

Att kommunikation utan ord ibland kan fungera bättre får man lära sig när man umgås mycket med barn. Det är en omvälvande insikt, ändå inte alltid lätt att komma ihåg för vuxna som bara vill prata och uttala saker högt, få något sagt. På ett sätt är Zebradans nya barnuppsättning från sex år en påminnelse till förskole- och lågstadiepersonal, föräldrar och alla andra vuxna om att ibland vara i det ordlösa och se vad som händer då. Men den påminnelsen är mest en bonus, för ”Sadunära” är framför allt en vacker och nära dansupplevelse för barn.

Det märks direkt att barnen fattar snabbare än vi vuxna i premiärpubliken som sitter längs väggarna på den spänstiga golvmattan. Dansarna Niklas Valenti (som har koreograferat tillsammans med Evelina Boström) och Elise Nuding fyller rummet med sin självklara närvaro – de använder hela kroppen, det är viktigt med ansiktsuttryck och ögon. God hjälp i skapandet av denna närvaro har de av Johan Sundéns varma ljus, Jasminda Asplund Blancos mjukt lekvänliga kostym och rum, och enmansorkestern Jonatan Eds jazziga livemusik på kontrabas, saxofon och röst. Inga ord där heller, melodier och rytmer böljar med rörelserna.

”Sadunära” är en lågmäld, innerlig, rolig och tryggt utmanande dansföreställning. Det är som om vi har en stund av fysisk förundran tillsammans. Vi överraskas av känslor och stämningar, följer med i rörelser med våra egna blickar och händer som vi vill. Valenti och Nuding bjuder upp enstaka barn till dans helt utan tvång, endast på lust – genom att möta blickar och visa med händer. Mjukt och respektfullt. Föreställningen svallar mellan publikkontakt framme på golvet och koreografi mitt i rummet, mellan finurligt lugn och akrobatiskt ös. Spegellekar, härmning, kontaktimprovisation, dans med stolar och till slut ett fantasifullt tornbygge.

Vad är det då som händer när vi är i det ordlösa tillsammans? Ja, vi skärper våra sinnen och blir uppmärksamma på varandra. Vi lyssnar, möter blickar, tar det lugnt och känner in. Efteråt kanske vi är bättre rustade att tala meningsfullt med ord igen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.