Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Dansrecension: Charmig och mycket mänsklig robotdans

Luvid Daae och roboten Alex.
Luvid Daae och roboten Alex. Foto: Joanna Nordahl

I Robin Jonssons koreografi dansar Ludvig Daae med halvmetersroboten Alex. Det är smart och charmerande och ställer frågor om artificiell intelligens, mänsklighet och minne, skriver DN:s Örjan Abrahamsson.

DANS

”The most human”

Idé och koreografi: Robin Jonsson

Dans: Ludvig Daae och (roboten) Alex. Robotutvecklare: Fredrik Löfgren. Musik: Siri Jennefelt. Ljus: Johan Sundén. Kostym: Tove Berglund. Scen: MDT. Speltid: 45 minuter.

När det senaste inom AI-forskningen diskuteras hamnar fokus gärna på den nya, sköna världens ändlösa, smått ofattbara high-high-tech-potential. Därför är det befriande, och skoj, att få problematiken gestaltad i Robin Jonssons koreografi ”The most human” på MDT. Föreställningens intelligenta robot Alex är en halvmeterhög, människolik plastleksaksvarelse vars främsta uppgift, åtminstone inledningsvis, är att dansa tillsammans med den suveräne (och ack så mänsklige) Ludvig Daae.

Alex försöker men hänger inte riktigt med i Daaes enkelt eleganta rörelser och svängar. Verkets första peripeti uppstår efter en duett när en uttröttad Alex faller framåt och vilar på ”armarna”, och drabbas av en plågsamt lång, ömsint komisk, hostattack. Ludvig Daae rusar fram, försöker trösta stackars Alex, som dock snart återhämtar sig. Och bättrar sig, som danspartner, senare även som solist och skådespelare.

Det är en simpel men smart ingång, för att vidga och fördjupa de svåra, delvis olösta och rentav – för människans fortlevnad – farliga frågorna kring artificiell intelligens som bland annat avhandlas i filosofen Nick Bostrom fascinerande bok “Superintelligens”. Alex är för övrigt skapad av Fredrik Löfgren på IDA (Institutionen för datavetenskap) vid Linköpings universitet.

En av Alex sista repliker är ett bönande ”Minns mig!”

Duon dansar vidare till ekande industritechno i klubb-cool ljussättning. De ägnar sig även åt verbala associationslekar. Men vem är det egentligen som styr handlingen? I en filmsekvens projicerad i scenfonden, medan Alex står stilla, får vi faktiskt se omvärlden – de ivriga, påhejande projektmedarbetarna – ur Alex perspektiv. En småsorglig syn, till Lou Reeds romantiska, heroinuppfyllda ”Perfect Day”.

Gradvis framstår Alex allt mindre som en förslavad robot och mer som en initiativrik, tänkande varelse. Den charmerande lilla roboten till och med ber, och lyckas få, publiken att resa sig upp och dansa till musik som strömmar ur Alex högtalaröron. När Alex stänger av musiken ska vi frysa i våra positioner, sedan fortsätta leken om och om igen.

Mot slutet reflekterar Alex över minnet. Inte över sitt eget, perfekta minne, utan över människans bristfälliga, i varje ögonblick reorganiserande minne som samtidens neurovetenskap knappt börjat ana hur det fungerar. En av Alex sista repliker är ett bönande ”Minns mig!”

Ett memento som slutligen, när Alex plötsligt kajkar ur och faller livlös på rygg, förvandlas till ett memento mori.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.