Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Den tatuerade änkan av Lars Molin på Scalateatern i Stockholm

Ann Petrén och William Spetz.
Ann Petrén och William Spetz. Foto: Robert Eldrim Medljus

Provokationer förvandlas till fars. Poängerna i Lars Molins älskade ”Den tatuerade änkan” går förlorade när den sätts upp på scen. Maina Arvas tröttnar på det höga tempot och spelstilarna som krockar.

TEATER
”Den tatuerade änkan”
Av Lars Molin
Bearbetning & regi: Jonna Nordenskiöld. Scenograf: Bengt Gomér. Kostym: Jenny Ljungberg. Koreograf: Anna Vnuk. Musik: Joel Sahlin. Med: Ann Petrén, Björn Kjellman, Emma Peters, Henrik Johansson, William Spetz. Scen: Scalateatern, Stockholm. Speltid: cirka 2 timmar.

Om du såg och älskade Lars Molins tv-film ”Den tatuerade änkan” kanske du ska överväga att inte se den här uppsättningen. Om du inte såg den kanske du ska överväga att söka upp den på SVT Play först för att kunna hänga med i Scalateaterns scenversion.

Molin charmade en bred publik, med serier som ”Tre kärlekar”, under tjock-tv-eran då alla tittade på samma program. Det känns som stenåldern jämfört med dagens tv-beteende men det var ändå bara knappt 20 år sedan som ”Den tatuerade änkan” sändes.

1998 var det kanske mer provocerande med en sextioplusskvinna som plötsligt bara går hemifrån – lämnar man, barn och barnbarn mitt i julaftonsfirandet – och skapar sig ett helt nytt liv av trevliga utsvävningar, sherry, färgglada hattar och minst fyra uppvaktande kavaljerer som hon raggar upp på deras fruars begravningar.

Även om polyamori kanske inte är fullt socialt accepterat i alla läger i dag har vi åtminstone en ofta positiv syn på uppbrottet. Omskapandet och självförverkligandet kan vara något berömvärt, om än smärtsamt. Där har vi ett första problem – laddningen i berättelsen har åtminstone mattats av en smula i och med samtidsförflyttningen.

Ett annat är miljöhanteringen. Esters frigörelse förstärks i filmen av de nya miljöerna, från äktenskapsvillan via frihetslägenheten tar hon sig ut på restauranger och in i de olika männens hem, från slott till kolonilott. I ett avskalat scenrum blir den rumsliga manifesteringen av hennes utveckling statisk.

Bengt Gomér har visserligen skapat fiffiga och ofta roliga lösningar (en vild färd i leksaksbil, ett dockhus som visar sig vara barskåp, lösa dörrar som rumsmarkörer) men de accentuerar samtidigt att de är just lösningar som förhåller sig till förlagan.

Kanske skulle regissören Jonna Nordenskiöld skrivit om mer efter eget huvud, även om hon har varit osentimental i sin bearbetning: Esters make har strukits, och delar av handlingsförloppet har till och med blivit nerklippt svårgreppade.

Den stora förändringen är att hon har valt att dra det till fars. Här springs inte bara i dörrar, dörrarna springer själva på ett allt rörigare sätt genom hela föreställningen. Det är som om det finns en osäkerhet på tonfallet i ensemblen. Komikern William Spetz finner sig mest tillrätta som grannen Cederberg, han gör sin grej. Emma Peters och Henrik Johanssons roller som Esters barn framstår som otacksamma, blir lätt överspelade.

Björn Kjellman springer ett berömvärt rollbytarmaraton genom Egon, Erik, Gunnarsson och Leon, men hamnar ofta på tramsets brant. Ann Petrén försöker lugna ned allt med en sval och outgrundlig Ester, men spelstilarna krockar.

Petrén har dock mest av kärnan av ömsesidig humor och allvar, det som Nordenskiöld vanligtvis är så bra på. Men här har något gått förlorat i genreöversättningen: Molins varmt vemodiga komedi gör sig inte som fars.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.