Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Donna Juanita med Gina Dirawi på Stockholms Stadsteater

Full fart när Gina Dirawi, Kajsa Reingardt och Ole Forsberg spelar i "Donna Juanita".
Full fart när Gina Dirawi, Kajsa Reingardt och Ole Forsberg spelar i "Donna Juanita". Foto: Petra Hellberg

Före premiären har det mesta handlat om hur Gina Dirawi ska klara titelrollen. Men det är det inte hon som står i centrum. ”Donna Juanita” är en hyllning till Hasseåtage.

Musikal

”Donna Juanita”

Av: Johanna Garpe och Erik Norberg. Sångtexter: Hans Alfredson och Tage Danielsson. Regi: Johanna Garpe. Koreografi: Roger Lybeck. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Kersti Vitali Rudlfsson. Kapellmästare och arrangemang: Carl Bagge. Medverkande: Gina Dirawi, Claire Wikholm, Matilda Ragnerstam, Robin Keller, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Fredrik Lykke, Kalle Westerdahl, Ann-Sofie Rase, Sven Ahlström, Maja Rung, Stran Cetin, Kristofer Kamiyasu. Musiker: Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson. Scen: Stockholms Stadsteater. Speltid: ca 2 tim 50 min.

”Donna Juanita, syster till Don Juan, / var en senorita / som var lika pilsk som han.”

Det är väl i stort sett historien – Don Juans äventyr i 60-talsfeministisk tappning. Hasseåtage skrev sångtexten till Franz Schuberts musik för musikalen ”Spader Madame” 1966. Monica Zetterlund i svart mantilj sjöng den med underbara understatements.

Nu har sången blivit en hel musikal (utan att just den faktiskt sjungs). Ovanför scenen spelar Carl Bagges orkester Schubert, Hans Christian Lumbye, Hoagy Carmichael, Irving Berlin... lika eminent som Gunnar Svenssons gäng gjorde, bara lite snabbare, lite grällare, aningen mer desperat för vår nya tid. På scenen: en otroligt välrepeterad, spellycklig ensemble i pricksäkert naiva Dirawi-influerade koreografier av Roger Lybeck.

Man kan inte säga att historien har fördjupats. Den erotiska ringdansen är sig lik. Men snabba associationer i text och regi ger djupverkan, vi ser bilden av en tid och dess ideal.

Donna Juanita är i centrum. Runt henne faller kvinnor och män. För henne, för andra, för varandra. Huller om buller men fint inpassat i historien. Två studentskor från Lund gör det på skånska. Robert Lind (Kalle Westerdahl), het tunnelbaneförare gör det efter tidtabell, i skift med sin rasande fru, Ann-Sofie Rase.

Hon fyller sin roll med burdus trulighet och ljuv galenskap, sjunger övertygande vackert och klarar med integritet och ödmjukhet även slagnummer av Zetterlund och Lena Nyman.

Brevbäraren Janne Lindeman (Fredrik Lykke) är den förste för Juanita, hemma i Kramfors (alla talar dialekt). Han blir kär och följer henne landet runt med friarbuketten allt mer svartvissnad. Åt Juanitas konventionella föräldrar ger Kajsa Reingardt och Ole Forsberg inte minst sångligt karaktär. Robin Keller som hennes asexuelle bror och avundsjuke levnadstecknare, Dan Juan, kläcker lärda aforismer stup i ett.

Kvällens clou är Sven Ahlströms spanske pastor Pablo Jansson i vinröd tehuva, som med andalusisk brytning läspar och väser sig igenom en hel katalog av undertryckta drifter, i biktstolen och bortom. Underbar!

Och eldprovet: Gina Dirawi består det. Hon fyller sin roll med burdus trulighet och ljuv galenskap, sjunger övertygande vackert och klarar med integritet och ödmjukhet även slagnummer av Zetterlund och Lena Nyman.

Men hur bedårande den unga Juanita än är, och hur imposant bedagad Claire Wikholm som hennes åldriga version: det är ändå inte om dem det handlar.

Ty här springer klungor av Papphammar omkring i små hattar, här halkas Gösta Ekmanskt på bananskal. Robert Lind bor här, och några Lindemän, samt guben Larsson med låddan, Fingal Olsson, Jan med sin banan och några till. Vi hör låtar ur Gula, Svea och andra hundar. En Harrisburg-monolog. En stetsonhatt och lite hjältemod.

Vi är i ett Hasseåtage-universum och deltar i en kärleksfull hyllning till dem båda, till deras bästa material och till bilden av ”det gamla Sverige som det var förr” innan den kidnappades för förvridna syften.

Ett par invändningar har jag: Tempot i början är stressigt. Diktionen sviktar ibland, så att texter försvinner. Finalen, efter Krisofer Kamiyasus nätta Skavlan-sketch, känns oprecis och rörig, kanske inte riktigt klar? Men det reder sig.

Läs mer: Gina Dirawi om rollen som Donna Juanita

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.