”Ett drömspel” på Stockholms stadsteater, Klarascenen

Jag vet ingen annan än dramatikern och regissören Mattias Andersson som skulle komma på idén att omge ”Ett drömspel” med en sociologisk ramberättelse. August Strindbergs kärleksförklaring till Harriet Bosse?

Inte så långsökt som det låter.

Vad Mattias Andersson har gjort är helt enkelt att ta Strindberg på orden. Guden Indra har som alla vet sänt sin dotter till jorden för att, som Modern säger, ”känna hur mänskorna egentligen har det”. Resultatet har vi hört upprepas många gånger – det är synd om männi­skorna! Följaktligen sänder Andersson ut två socialantropologer som i Stockholms stadsteaters närområde får fråga vanligt folk om de anser att det är synd om dem.

Svaren är inarbetade i föreställningen på Klarascenen, där 67 procent av texten är Strindbergs, 22 procent består av intervjuerna och de återstående 11 procenten av Anderssons egna tilldiktningar. Det hade kunnat sluta i värsta sortens socialporr.

I själva verket har det blivit en mirakulöst levande föreställning, vibrerande av ett uppmärksamt allvar som lägger sig tätt intill ursprungsdramat och låter det återuppstå i mötet med vår tids jämmer och klagan.

Bakom järnridån i Ulla Kassius scenografi sitter ensemblen plus åtta statister framför ytterligare en järnridå på enkla stolar medan Josefin Ljungman i rollen som den nyanlända Indras dotter väntar på att få höra deras svar. Är de lyckliga eller inte? Långsamt växer dialogen fram ur anonymiteten. Svaren kommer med glesa mellanrum. Några tveksamma. ”Jag vet inte om det är mer synd om mig än andra.” Eller bara ofullständiga. ”Jag tycker verkligen synd om min mamma.” Andra utvecklas till långa livshistorier. En kvinna berättar om sin mans cancer, en ung man – lågmält som han inte ville tränga sig på – om sin ms som till slut dömer honom till ett liv i rullstol.

Ur denna gråa massa reser sig snart även Åke Lundqvist som Affischören, kramande sin gröna sänkhåv. Ann Petrén tycks glida ur sig själv in i Portvakterskans vardagliga syssla. Gunilla Röör hostar sig fördärvad innan hon uttalar Moderns första repliker – Strindbergs egna – och de visar sig handla om sjukdom och död, knappast annorlunda än i enkätsvaren. ”Min Alfred, jag skall snart skiljas ifrån dig och syskonen …”

Vad finns att tillägga? Hu, livet!

Men Mattias Andersson och Ulla Kassius stannar inte där, i det privata, utan lyfter på järnridån en gång till och låter oss träda över tröskeln till ett ännu större helvete. Rejvpartyt i Fagervik passerar vi som hastigast på väg till Skamsund, där de papperslösa flyktingarna desinficeras i väntan på att avvisas. Peter Eggers strövar omkring som Diktaren, med hästsvans och dator. Rollen kunde lika gärna heta Journalisten.

Om Josefin Ljungman kan man bara konstatera att hon blivit sänd till jorden för att spela Indras dotter. Hon gör det med ett barns undrande blick, så oändligt levande därför att hon aldrig låter sig slukas av rollen utan tycks röra sig fritt i den, hela tiden med ett öga ut i salongen, som om hon behövde vår hjälp för att förstå det som händer på scenen.

Av alla ”Drömspel” jag sett är Mattias Anderssons det mest omedelbart gripande. Han offrar poesin, det är sant. Det växande slottet har ingen plats i gestaltningen av klassamhällets gapande orättvisor. Men på teatern blir alla sanningar vackra. Här handlar det till stor del om ett slags lågmäld, aldrig retorisk närvaro av människor som får vara sig själva. Samtliga roller är mer eller mindre utbytbara, ställföreträdare för det mänskliga predikament som Strindberg finner så enkla och självklara ord för: ”O, nu jag känner hela varats smärta, så är det då att vara människa …”

Det måste vara ensemblespel i hög­re mening när Michael Jonsson kan vara både ms-sjuk och bära kpist. När John-Alexander Eriksson i ena stunden tar fram kofoten och i nästa utför en liten dans med en röd ros i handen.

Strindberg var ingen dålig sociolog. Visst är det synd om publiken om den inte ställer sig i kö till det här mästerverket.