Exstatiskt med mästerlig upplösning

Hos Richard Wagner är verkligheten ofta så upplöst och ända ner på mikronivån i en sådan oavbruten förvandling att den bara verkar hänga samman så länge det talas om den. Så länge den återberättas. Det är bland annat därför en Wagneropera tar så oändligt mycket tid i anspråk. För varje steg framåt den tar, måste den först ta tio steg bakåt. För att länka sig med det förflutna, som ofta är höjt i dunkel eller helt okänt, och ge det formen av en berättelse.

Känslan av hur avgörande det är att någon håller berättandet vid liv möter vi på många ställen hos Wagner. Men kanske allra starkast och mest akut i början av "Parsifal", där människan har mist sin tro på mening och håller på att försvinna in i tystnad. En värld där man gömmer sig för varandra – i rädsla för sig själva och för varandra. En skymningskänsla som föranledde Romeo Castellucci att i sin redan smått legendariska iscensättning i Bryssel 2011 låta första akten utspela sig i en ultrarealistisk vildmarksbiotop där endast en trasig gummibåt vittnade om någon slags länk till civilisationen.

Utgångsläget i "Parsifal" är att de samhällsbärande riterna och symbolerna har tömts på mening eller hamnat i fel händer. Spjutet, upprätthållaren av Ordet, har inverterats och blivit ett magiskt redskap för den omedelbara njutningen. Och det är i detta läge som Parsifal anländer, en ung främmande utan namn eller historia som blir föremål för ett berättande som i sin förlängning skall få världen att hänga samman igen – fast då i en ny och mera tillitsfull form.

På Kungliga Operan får musiken redan under förspelet, under Patrik Ringborgs känsliga ledning, en elastiskt böjlig och nästan fysiskt smärtsam ton. En ton som leder oss rakt in i den asketiska klostercell där Christof Loys iscensättning tar sin början. Ett rum dit ljuset nästan inte når in och där man oftare stänger om sig än öppnar upp. En avskild värld som slutat fungera och där allt hänger på det hopp som bor i basen Christof Fischessers lysande gestaltade Gurnemanz. Och på det han skriver ned vid sin skrivpulpet, för att minnas. Hans ledare, den Kristusliknande Amfortas, brännande naket sjungen av Ola Eliasson, har brustit i sitt ledarskap och förmår inte längre att utföra det. En detronisering som framkallar en tomhet och förlamning hos omgivningen men också tendenser till aggressiv misstro. Med på scenen finns också en ung generation representerad vars allt mer ironiskt distanserade blickar är oerhört talande. Som åskådare känner man att något verkligen håller på att gå överstyr. Och det är inte ofta iscensättningar av "Parsifal" lyckas med det.

Den andra akten introducerar en briljant Martin Winkler som hallicken Klingsor. Men därefter, efter det att han påkommits som nyligen kastrerad, tillhör den helt och hållet Katarina Dalaymans Kundry och Michael Weinius Parsifal. Och det är här som operan förskjuter sitt fokus till sexualiteten. Till rädslan, eller till och med avskyn, inför de kroppsliga begären. Här sluter sig också scenen om det möjliga eller omöjliga kärleksparet – i ett tätt och laddat kammarspel som är suveränt genomfört av såväl Dalayman som Weinius. Tumultartat och extatiskt och ofattbart sorgligt men ändå djupt mänskligt och gripande. Och bådas röster klingar så att det känns nerför hela ryggraden. Här svarar också Ringborg och Hovkapellet för ett närapå expressionistiskt vässat och klarlagt orkesterspel.

Någon liturgisk återuppståndelse väntar inte i tredje akten, trots all den symbolik som länge tycks vilja förankra föreställningen i en katolsk föreställningsvärld. Parsifals slutliga ankomst som frälsare åstadkommer något större än så: en försoning människor emellan på en enkel träbänk.

Till sist visar sig även den lilla klostercellen vara en del av ett betydligt större och mer nutida rum som man tidigare bara anat. Den är en särskild avdelning för medeltida religiösa legender i ett stort bibliotek med höga takvalv. Hemmet och platsen för all världens berättelser. Liksom för Wagners "Parsifal". En mästerlig upplösning!