Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Filifjonkan som trodde på katastrofer av Tove Jansson på Unga Dramaten Tornrummet

Sanna Persson Halapi som Gafsan och Mari Götesdotter som Filifjonkan.
Sanna Persson Halapi som Gafsan och Mari Götesdotter som Filifjonkan. Foto: Emmalisa Pauly

Ångestbearbetning för alla åldrar i Filifjonkans värld.

TEATER
”Filifjonkan som trodde på katastrofer” av Tove Jansson
Dramatisering: Lucia Cajchanova. Regi: Ada Berger. Scenografi/kostym: Karin Ragnarsson. Ljus: Daniel Andersson. Musik/ljud: Stefan Johansson. Mask: Siv Nyholm. I rollerna: Mari Götesdotter, Sanna Persson Halapi.
Scen: Unga Dramaten Tornrummet
Publik: Från nio år och uppåt
Speltid: 40 minuter

Filifjonkan är en dam av vår tid; ensamstående, envis och med huvudet fullt av fixa idéer. I sin stora rädsla för tänkbara katastrofer bygger hon skyddsmurar av tusen föremål. Hos Filifjonkan är det proppfullt av både arve- och hittegods. Varken glädje eller trygghet ryms. Vi känner alla en Filifjonka, om vi nu inte råkar vara en själva förstås. Men barrikader skyddar föga mot skräck och, precis som i så många andra av Tove Janssons berättelser, sker småningom en underbar förlösning.

Redan i höstas iscensatte Unga Dramatens nya konstnärliga ledare Ada Berger Filifjonkans rädsla för Unga Teatern i Malmö. Nu är det dags för katastroferna att släppas lös på nationalscenen.

Smal, långnäst, i röd toppmössa och kappa formar Mari Götesdotters Filifjonka ett skälvande utropstecken av oro. Till skillnad från hos Tove Janssons original-fjonka, anas här ett litet självironiskt leende bak den knyckiga gestiken. Hon gläder sig åt att välkomna Gafsan på te och Sanna Persson Halapis Gafsa är underbart amper då hon gör entré i knäppkängor och fjäderboa. Sedan följer en uttrycksfull katastrofbalett då de två damerna med möda tar sig in i Filifjonkans belamrade hem. De måste krypa under de många klirrande kristallkronorna, göra sig tunna som pappersark för att klämma sig förbi vitrinskåpen, hoppa bredbent utan att beträda Filifjonkans ärvda mattor, skutta över porslinskatten... Det är som Gafsan säger: Filifjonkans hus är nog trevligt i hörnen, det är ju endast där det över huvud taget syns för alla grejor.

Mari Götesdotter och Sanna Persson Halapis kroppsspråk är obetalbart tragikomiskt. Bara att alls tänka på hur instängda de blir skapar klaustrofobi. Ett sceniskt genomfört genidrag eftersom allt visualiseras medelst duons kroppar, genom minspel och illusoriska ljudeffekter. Det gråmålade scengolvet är nämligen helt tomt! Faktiskt den mest övermöblerade tomhet jag upplevt och mitt i detta konverseras det om Filifjonkans akvarium fullt av löständer, om de snustorra kakorna – sista arvet efter gammelmoster. Och Filifjonkan fnissar över att teet ur kannan både ser ut och låter som kiss. Lucia Cajchanovas dramatisering lägger till förfinade små slapsticks som säkert får Tove Jansson att le i sin himmel.

Men förstås, katastrofen kommer, stormen blåser bort varenda pryl och passar samtidigt på att sopa rent från panik. Befriad vågar sig Filifjonkan, tillsammans med Gafsan, ut i världen. Kanske far de ända till Paris.

Att sätta en åldersstämpel på ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” är helt meningslöst. Precis som så mycket annat Tove Jansson skapade, riktar sig berättelsen till var och en som inte är för liten. Med en genial historia, varmt skådespeleri och en särpräglad iscensättning bjuder Ada Bergers uppsättning på ångestbearbetning av bästa slag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.