Skådespelaren Sven Boräng ska flytta till Göteborg, har hittat gamla noter på vinden och ja – därför är vi här ikväll. Mer distanserad icke-teater kan det knappast bli, och det är ju också alldeles följdriktigt i en föreställning om Bertolt Brechts tid i landsflykt.

Tillsammans med den expressiva pianisten Annika Bjelk tar Boräng med oss från Nazityskland till Danmark, där den produktive Brecht skriver pjäser och teaterteori tillsammans med sina älskarinnor – som också är anställda medförfattare och assistenter. Det kollektiva manusarbetet är som bekant inte fullt så kollektivt när det gäller eftervärldens erkännande.

Och medan Brecht skriver på pjäser som ”Galileis liv”och ”Mor Courage och hennes barn” mullrar 30-talet på mot krig och förintelse. Inför andra världskrigets realiteter uppstår också kvällens stora frågetecken: varför är texten så extremt grundläggande? Boräng upplyser med allvarlig min publiken om att Tyskland gick in i Polen 1939, nästan som om det var första gången detta avslöjades. Om ”Brecht – i mörka tider” varit en skolföreställning hade detta kunnat vara befogat, nu blir greppet närmast provocerande.

Brecht och hans krets tar sig vidare till Sverige, och efter en tid på Lidingö får han äntligen sitt åtrådda visum till USA. Men där vill alla ha film och kan inte bry sig mindre om den europeiska dramatikern och hans verfremdungseffekter. Dessutom är han kommunist. 

I föreställningens kanske starkaste scen spelas ett autentiskt klipp från ett förhör inför kommittén mot antiamerikansk verksamhet, där ljusdesign och videoprojektioner skapar en påträngande helhet i upplevelsen av att inte vara hemma någonstans i världen.

Så blir denna dryga timme om teatermannen som inte ville försätta publiken i några som helst känslotillstånd – utan få den att reflektera – ändå en föreställning som talar mer till känslan än till tanken. För det finns verkligen något genuint och drabbande i Brechts texter om exil, krig och förlust, som i ”Ballad om änkorna från Osseg” och ”Efter min medarbeterskas M. S. död”. 

Sven Boräng är ingen fullfjädrad sångare, men den stundtals skakiga röstbehandlingen förstärker intrycket av ögonblickets desperation och av det som måste uttalas. Inte minst gäller detta titelversens crescendo, som sjungs på tyska: ”In den finsteren Zeiten/ wird da auch gesungen werden?/ Da wird auch gesungen werden/ von den finsteren Zeiten”. Ja, vi kommer ändå att sjunga. Om den mörka tiden.

Fler texter av Kristina Lindquist och fler av DN:s scenrecensioner