Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Glädjen – eller småprat i svartvitt på Helsingborgs stadsteater

Henrietta Wallberg, Johanna Wilson och Robert Olofsson.
Henrietta Wallberg, Johanna Wilson och Robert Olofsson. Foto: Peter Westrup

Superesteten. Engelkes skapar ett teaterrum som man vill stanna i.

Teater

”Glädjen – eller småprat i svartvitt”

Idé, koncept och manus: Charlotte Engelkes och Sophie Holgersson

Regi: Charlotte Engelkes. Scenografi och ljus: Bengt Gomér. Ljud och musik: Willi Bopp. Video: Brian Gothong. Med: Jörgen Düberg, Torbjörn Lillieqvist, Robert Olofsson, Josef Palm, David Sigfridsson, Henrietta Wallberg och Johanna Wilson. Scen: Storan, Helsingborgs stadsteater. Speltid: 2 tim. 30 min.

Efter framgångarna med performanceverken ”Svansångare” (2010) och ”Flygande holländare” (2013), båda på Helsingborgs stadsteaters lilla scen, får Charlotte Engelkes nu tillgång till Storan med sitt lekfullt Ingmar Bergmaninspirerade verk ”Glädjen – eller småprat i svartvitt”. Engelkes tackar för utrymmet och förtroendet genom att bygga ut scenen över rampen och dra salongens röda matta upp på scenen. Storan har nog aldrig varit större, och rött är ju Bergmans färg, en av dem. Under 1940- och 1950-talen, när han var teaterchef i Helsingborg och Malmö, var han emellertid en svart-vit filmregissör, och även om Engelkes knycker hej vilt från Bergmans samlade oeuvre, hämtar hon framför allt inspiration i hans svart-vita period, som titeln också antyder.

Det krävs förstås en rejäl dos självförtroende för att inta en stor scen med ett allt annat än publikfriande verk, att dessutom röra sig fritt i Bergmans skuggor, och att över huvud taget bita sig fast i den osäkrade, prövande scenkonstsfär som Engelkes sedan länge gjort till sin. Hennes självförtroende har också lyckligt spritt sig i ensemblen som består av skådespelare, dansare och operasångare, som alla bidragit till att improvisera fram de udda gestalter som lånar ord och tonfall av Bergman men också verkar i förlängning av sig själva.

Även om verket upprättar något slags släktskap med demonregissören är det ganska uppenbart att Engelkes helst graviterar åt det ljusa, lätta, medan Bergman förstås höll hårt i sina demoner och själsliga skavsår. I ”Glädjen” hålls Bergman i lätt utsträckt hand för att vi både ska se konturerna av hans skapande – ramarna, speglarna, tågen, grälen, uppbrotten, tandvärken – Bergmanfigurerna – kvinnoläkare som inte förstår kvinnor, kvinnor som heter Marianne – och hans tänkande, som förstås kretsar kring ”konsten, livet, viktiga saker”. Men som också handlar om mina behov och dina brister och tillkortakommanden.

Charlotte Engelkes är en superestet som gör konst av både det vackra och det fula, som hela tiden överraskar och lockar fram kreativt medskapande i andra. Bengt Gomér, Anna Ardelius och Willi Bopp ger verket en fantastisk visuell och auditiv inramning. ”Glädjen” är ett rum som jag gärna skulle gå in i och stanna i om jag kunde. Det är verkligen sorgligt att den spelas vid så få tillfällen och att den inte sträcker sig in i jubileumsåret 2018. All annan konst kan just denna kväll och ett bra tag framöver slänga sig i väggen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.