"Gösta Berlings saga" på Västanå teater

Att Västanå teater gör sin tredje ”Gösta Berlings saga” är inte egendomligare än att Ingmar Bergman hela livet återvände till ”Ett drömspel” och ”Spöksonaten”. Vi har alla våra husgudar, vattenhål, ett sår som kliar och kräver att bli behandlat.

Västanås första ”Gösta Berlings saga” uppfördes för nitton år sedan på Mårbacka. Det var en skiss med skissens hela ofullkomlighet och levande öppenhet. Nummer två – för tio år sedan – blev ett storverk i den så kallade berättarladan på Rottneros, en av gruppens mest minnesvärda föreställningar i konkurrens med två andra Lagerlöfnummer, ”Nils Holgersson” och ”Kejsarn av Portugallien”.

Och nummer tre? Det är betydligt svårare att avgöra, av det enkla skälet att Leif Stinnerbom och hans ensemble tycks ha nått fram till målet; att de inte har så mycket nytt att erövra, desto mer att skörda, på gott och ont i en verksamhet som trots allt lever av att göra nya upptäckter.

Grunden i Västanås estetik är dans och teater med folkliga rötter. Stinnerbom är bra på att gräva där han står. Det är han här också, till och med säkrare och mer avspänd än i tidigare arbeten. Jag antar att det är därför första akten delvis känns som en summering av det som blivit Västanås kännemärke: de svepande dansvirvlarna, de framropade replikerna, den magiska färgskalan, en väldig koral som får den gamla ladan att lyfta som en enda himlastormande farkost.

Men det dröjer ett gott stycke in i andra akten innan handlingen får fäste i personerna. Det sker i ett par dansnummer som plötsligt är mer specifika än allmänna. Bakgrunden är avklarad. Gösta Berling är upptagen bland kavaljererna på Ekeby, Majorskan går med tiggarstaven, Sintram smider sina djävulska planer.

Jakob Hultcrantz Hansson stämmer på pricken med min föreställning om den försupne prästen som efter varje misslyckande föds till nytt liv, på en gång stor och känslig. Birgit Carlstén är den bästa Majorska jag sett, så kraftfull i sin åldrade lilla kropp att handlingen varje gång hon visar sig förvandlas från saga till verklighet.

Och så minst ett par suggestiva dansscener. Först den prerafaelitiskt rödhåriga Marianne Sinclaire – det är Hanna Kulle som spelar henne – som slåss mot koppornas demoner som i kritvita tygsjok dansar över hennes ansikte. Därefter Elisabet Dohna och Anna Stjärnhök – Camilla Eriksson och Adriana Savin – som fäktar mot varandra i något som liknar både flamenco och tjurfäktning.

I tredje akten är vi framme. Den är ännu bättre, närmare Selma Lagerlöfs idé om att vi kan bli hela bara genom att avstå, inte minst från den heroism som förvrider synen på flera av bokens tragiska gestalter.

Tre akter är möjligen en för mycket. Men tack för tredje akten.