Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Hemsöborna av August Strindberg på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Ann Petrén och Claes Malmberg i Stefan Metz dramatisering av Hemsöborna på Kulturhuset Stadsteatern.
Ann Petrén och Claes Malmberg i Stefan Metz dramatisering av Hemsöborna på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Sören Vilks

Hemsöborna, med all respekt. Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, men Maina Arvas hade gärna sett lite mindre av romanen på scen.

TEATER
H
emsöborna
av August Strindberg
Dramatisering: Bertil Arlmark, Ragnar Lyth. Bearbetning: Åsa Lindholm. Regi: Stefan Metz. Scenografi/kostym: Alex Tarragüel Rubio. Koreograf: Moa Liechtenstein. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Pär Ulander, David Tallroth. Medverkande: Claes Malmberg, Ann Petrén, Leonard Terfelt, Shebly Niavarani, Frida Westerdahl, Anna Wallander, Ulf Eklund, Gerhard Hoberstorfer med flera. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 2.35.

Skärgårdsnaturen är andlöst vacker, människonaturen är det inte. Men brutaliteten har de gemensamt. August Strindbergs ”Hemsöborna” från 1887 utspelar sig i båda dessa landskap samtidigt – ömsom ställer dem mot varandra, ömsom sammansmälter dem.

Det var enligt egen uppgift för att roa sig själv som han skrev den, ”en bonddrängs historia, mina sommarminnen från oförgätliga dagar i Stockholms skärgård”, men helt klart även för att roa publiken. Och det är en högt älskad roman, bland annat bevisat av att den har en av svensk litteraturs troligen mest utantillrabblade förstameningar (tänk yrväder, aprilafton och höganäskrus). Här på Kulturhuset Stadsteatern läses den till och med upp ur en bok i ett lätt övertydligt anslag som vill visa att vi nu träder in i teateruppsättningen via romanen.

Det faktum att originalformen är en roman finns sedan med som en genomgående referens i denna teaterversion i dramatisering av Bertil Arlmark och Ragnar Lyth, bearbetning av Åsa Lindholm och regi av Stefan Metz. Ett återkommande grepp är att vissa skeenden eller övergångar läses upp av skådespelarna med ansiktet riktat mot publiken.

Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker.

Hur vackert de än läser, och hur vackert språket än är, blir detta en ständig påminnelse om de gamla vanliga problemen med att göra teater av romaner. Det blir ofta för långt, för texttungt, för redovisande eller omständligt. Även det här är en uppsättning som inte har lösgjort sig riktigt från underlaget. Men blir nyfiken på vad som skulle ha uppstått med lite mindre respekt för nationalskaldens text.

Alex Tarragüel Rubios scenografi har däremot brutit sig loss ordentligt från den naturalistiska landskapsskildringen. Det är en god tanke att vilja stilisera hav, himmel, kobbar och skär till något abstrakt. Men scenens bygge av kartong – lådor i wellpapp som hela tiden flyttas fram och tillbaka – blir mest förbryllande och apart. Scenrummet, som endast utnyttjar stora scenens bredd, har en platthet som förstärker uppsättningens känsla av tablåberättande. Ensemblen blir som små figurer vars rörelser pågår i sidled.

Tur då att det är en stark ensemble med flera skådespelare med kraft att nå ut och ladda repliker. Det finns några scener där spel och rörelse lyfter, där en idé om ett slags svallande fram och åter över scenen blir tydlig. En grupp akrobater bidrar till rörelsen och en tvåmannaorkester till rytmen.

Claes Malmberg och Ann Petrén känns båda grundade i sina huvudroller som Carlsson och madam Flod, de försöker inte förhålla sig till publikens minnen av Allan Edwall och Sif Ruud i den kända tv-versionen från 1966 utan gör sitt eget. I övrigt är det tre kvinnor som lyser mest i sina biroller: Anna Wallander som Lotten gläntar på ett mörker, Frida Westerdahl ger Clara en trotsig utvecklingskurva, och Lotti Törnros gör Ida med charm och pondus. De bjuder på glimtar av vad en mer genomförd förvandling från skönlitteratur till scengestaltning hade kunnat vara, av denna historia om naturens och människans vackra och fula landskap.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.