Hypnotisk högtidsstund för Bellini-fan

Från ett av köksfönstren i Vincenzo Bellinis födelsehus i Catania kan man se rakt ner på ruinen av en antik grekisk teater. Och ännu kan man möta människor på denna Siciliens östkust som säger: vi är greker. En bit söderut, i den helt vita av greker grundade staden Syrakusa, finns fortfarande den källa att se som för 2 500 år sedan ansågs vara en pipeline till oraklet i Delfi. Och en bit norrut, utanför fiskeläget Aci Trezza, tronar de gigantiska lavaklipporna som cyklopen Polyfemos slungade mot Odysseus.

Aci Trezza är också platsen där Luchino Visconti spelade in sitt neorealistiska mästerverk ”Jorden skälver” (”Terra trema”) från 1948. En film som är en direkt länk till den tragiska dimensionen i Bellinis operor när den säger: ”Det här är ett gott ställe förutom för den som är galen nog att gå sin egen väg.” Och som med sina hyperlånga tagningar även påminner om andningen i Bellinis långspunna melodilinjer. Den alldeles speciella operaandning som verkar ha uppstått direkt ur den antika tragedin.

Ingen svensk maestro har denna andning i sig som Giovanni Impellizzeri, född i Catania och med ett avgörande ungdomsminne från 1951 av Maria Callas som sjöng Bellinis aria ”Casta diva” på ett av stadens torg. Efter att ha framfört fyra av Bellinis bästa operor – ”Il pirata”, ”Norma”, ”Puritanerna” och ”Sömngångerskan” – på Södertäljeoperan har Impellizzeri nu valt att ta fram den sorgligt underskattade ”Beatrice di Tenda”. Ett sent verk från 1833 där Bellini ger ton åt det patos och de passioner som får murarna att bågna i ett diktatoriskt strängt och slutet 1400-tal. Och som inte hörts på en svensk scen sedan den sattes upp på Kungliga Operan 1848!

Med hjälp av projektioner av det palats där operans grymheter i verkligheten sägs ha ägt rum visualiseras nu på Estrads scen detta typiskt italienska operadrama om begärets dunkla mål. Med Erika Tordeus i centrum som den karismatiska men olyckligt älskande Beatrice. En skönt pärlemorskimrande koloratursopran som fint bryter mot Emelie Kroons mjuka mezzoklang i rollen som rivalen Agnese. Och som får hetta och glöd i scenerna med såväl maken som älskaren: barytonen Thomas Landers elegiskt elegante Filippo och tenoren Jesper Taubes lyriskt finstämda Orombello. En väl vald bel canto-ensemble som garanterar en hypnotiserande högtidsstund för Bellini­älskaren. Trots att det stundom slinter och slirar i kör och orkester.

Verkets starkaste scener är den första aktens final med sitt svärtade flöde som är som en flytande lavaström. Och den andra aktens mirakulöst vackra trio som för ett ögonblick hejdar tragedin med sin mänskliga essens. Men den energi som överrumplar mig mest är den som Södertäljeoperans styrkor får fram i den andra aktens kvintett och dess intensiva önskan om befrielse ur livets smärta. En kraftutlösning som blev så magnifik att den fick Impellizzeri själv att vända sig mot publiken och ropa: ”Viva Bellini!”