Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Jag, Händel” på Atalante, Göteborg

Caisa-Stina Forssberg som Händel.
Caisa-Stina Forssberg som Händel. Foto: Sveinn Fannar Jóhannsson

Djuriskt om Händel. Underskön musik med komik mitt i det barocka.

Teater

”Jag, Händel”
Av Carl-Michael Edenborg
Skådespelare: Caisa-Stina Forssberg.
Regi: Henriette Pedersen.
Scenografi: Olav Ryland Myrtvedt.
Kostym: Kjell Nordström aka Baron von Bulldog.
Ljus: Tilo Hahn.
Musikval, idé och koncept: Katrine Ganer Skaug.
Scen: Atalante, Göteborg.
Längd: 60 min.

Det är en händelse som kanske bara är ett sammanträffande: helgen före finalen i Melodifestivalen har ”Jag, Händel” premiär på Atalante i Göteborg. Scenföreställningen bygger på Carl-Michael Edenborgs roman ”Mitt grymma öde” (2012), en historisk fantasi över den tyske kompositören Georg Friedrich Händels liv (1685–1759). Händel, ”barockens store hitmakare” (programbladet), dyrkades som en gud av beundrare över hela Europa. Föreställningen kontrasterar den undersköna musiken, som arian ”Lascia che´io Pianga” (i Cecilia Bartolis tolkning), med scener av djurisk sexualitet. Själv var Händel – åtminstone enligt Edenborg – fascinerad av tidens superdivor, de italienska kastraterna. De hjälpte honom att till sig själv ställa frågan var han befann sig i det mänskliga territoriet mellan manligt och kvinnligt, gudomligt och djuriskt.

Rollen som Händel spelas av Caisa-Stina Forssberg. Dekoren består av en hängande teaterridå, som till en början tycks vara en del av hennes utstyrsel. I det svaga ljuset mer anar än ser publiken hur hon kryper ur draperierna likt ur en kokong. En fjäril? Ja, eller en dyngbagge eller någon annan insekt som inte skyr kroppens utsöndringar. Den timslånga föreställningen kan beskrivas som ett gradvis avslöjande. Också bokstavligt: när Forssberg lämnar scenen gör hon det utan en tråd på kroppen.

”Jag, Händel” är upphängd på en handfull berättelser. De är välskrivna och fångar publikens uppmärksamhet från första stund. En skildrar Händels nedstigning i ”Änglafabriken”, en källare i Neapel som kastrerar småpojkar. En annan historia återger kompositörens äckel när en kvinnlig sopran för honom blottar sitt kön. En berättelse handlar om fadern, läkaren, som finner njutning i att skrämma och plåga sin omgivning, inklusive sina patienter och sitt barn.

Lika mycket som med ord berättar föreställningen med ljus och ljud. Den är ett multimediaverk som hänger samman. På motsvarande vis använder Caisa-Stina Forssberg hela sig i gestaltningen. Hon sliter av sig peruk och kostym, hon förvrider ansikte och röst, hon krälar runt i sin egen sperma. Men framför allt behärskar Forssberg det lilla spelet: att med ett skifte av tonfall eller blick plötsligt ge repliken en annan innebörd. Eller att med en handrörelse eller en exakt inskjuten pausering framhålla komiken i allt det barocka.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.