Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Kaspar Hauser” på Ung Scen Öst i Linköping/Norrköping

Det blir raskt, rappt och rockigt när Ung Scen Öst med bland andra Eric Stern, Linda Kunze och Stina Kajaso sätter upp ”Kaspar Hauser”.
Det blir raskt, rappt och rockigt när Ung Scen Öst med bland andra Eric Stern, Linda Kunze och Stina Kajaso sätter upp ”Kaspar Hauser”. Foto: Markus Gårder
Scenrecension

Verk: ”Kaspar Hauser”

Plats: Ung Scen Öst i Linköping/Norrköping.

Regi: Erik Holmström.

Text/manus: Erik Holmström & ensemblen.

Scenografi: Erika Magnusson.

Medverkande: Linda Kunze, Stina Kajaso, Eric Stern, Andreas Strindér.

Övrigt: Musik: Stefan Johansson.

Ung Scen Östs senaste uppsättning ”Kaspar Hauser” – historien om den 16-årige pojke som i maj 1828 dök upp från ingenstans på ett torg i Nürnberg – är en full­poängare.

Samarbetet med gästande regissören Erik Holmström, som annars mest påträffas hos Turteatern i Stockholm, har resulterat i en stark skildring av ett mystiskt öde, samtidigt som skådespelet för en diskussion om vad vi tror och anser skapar en ”civiliserad människa”. Vilket är intressant med tanke på att det väl knappast råder någon större skillnad mellan världens våldsmakare av i dag och de illustrativa ”grottmänniskor” som, under vilda grymtanden, kutar runt med påkar hos Ung Scen Öst.

Kaspar Hauser hölls sedan födseln instängd i en källare. Väl utsläppt kunde han varken tala eller relatera till andra. ”Nästan som ett djur”, tänkte forskarna och kastade sig lystet över det så intressanta objektet.

Hos Ung Scen Öst berättas denna märkvärdiga historia med häpnadsväckande ”konkret abstraktion”. Med det menar jag en tät, idéburen gestaltning medelst musik, svett och ”teaterdårar”. Skådepelarna alternerar i rollen som Kaspar och iklär sig dessutom en rad andra personager genom att byta röstläge, peruker och en och annan kavaj. Med en hundraprocentig publiköverenskommelse krävs inte mycket rekvisita för att förvandla en skådespelare till en häst, en präst, en magister... Alltihop är raskt, rappt och rockigt. Ändå ryms ett varsamt lyssnande i de snabbt förbiilande scenerna där Kaspars klaustrofobiska källarrum tejpas upp på golvet, där han trakasseras in i tysk skoldrill eller examineras i en galet rolig kor­eografi under vilken varje millimeter av Kaspar/Eric Stern granskas av glosögda experter.

Allt genomfört som en stor scenisk metafor över populistiskt forskningspladder, medan den verkliga kunskapen trevar omkring i scenografins enorma och symboliska ståltrådssnår, med bindel för ögonen.

För vad letar vi efter – egentligen? Är det helt säkert att någon som levt utan samhällets stimuli blir tvärlycklig av att beläras? Är inte civilisationen på många vis lika vasst ovänlig som de högklackade skor vilka tvingas på Kaspar som bevis på hans nya ”värdighet”?

Kort sagt: ”Kaspar Hauser” är högoktanig teater för var och en.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.