Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/konsertrecension-jazzlegendaren-anthony-braxton-ar-alltjamt-virtuos/

Scenrecensioner

Konsertrecension: Jazzlegendaren Anthony Braxton är alltjämt virtuos

Anthony Braxton med sitt huvudinstrument altsaxen. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Den amerikanske musikern, som var tongivande inom frijazzen på 60-talet, besöker Sverige för första gången på många år. Johannes Cornell lyssnar till vacker men motsägelsefull musik i gamla Skeppsholmskyrkan.

Johannes Cornell
Rätta artikel

Anthony Braxton är en legendarisk musiker som inte varit i Sverige på många år. Han har sitt renommé på grund av sin roll inom den amerikanska frijazzen: en spretig men långsiktigt mycket betydande genre där en rad tämligen olika individer reagerade på en tendens i jazzen i början av 60-talet att bryta med gängse normer och skapa ett avantgarde på samma gång som man återknöt till någonting ursprungligt och djupt folkmusikaliskt. Det är ingen dålig bakgrund till den här konserten i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan, numer Eric Ericsonhallen, i regi av Fourth edition festival for other music.

Nu har Braxton förstås blivit lite till åren och borde rimligen inte palla lika mycket som till exempel 1968, då han bland annat spelade in världens första skiva för bara en saxofon. Å andra sidan är han i hög grad även kompositör, så framförandet bygger kanske inte så mycket på hans fysiska gestalt som på hans sinnliga närvaro. I praktiken mynnar det ur i två längre stycken: det första med Tri-Centric Project Ensemble, en orkester som på egen hand förvaltar Braxtons musik, och det andra med hans egen oktett – inklusive en förbluffande välbevarad Braxton, alltjämt virtuos med sitt huvudinstrument altsaxen.

Men i mina öron är det motsägelsefull musik. Dels hör Braxton till de frijazzmusiker som placerat sig närmast den europeiska konstmusiken och dess, från ett amerikanskt perspektiv, importerade pretentioner. Dels finns ett notationsunderlag och en dirigentfunktion i repertoaren som redan de moderna jazzmusikerna i och med bebopen vände sig emot. Och kanske viktigast: Braxton tycks aldrig ha kunnat bestämma sig för om han ska gå på känsla eller intellekt.

Likafullt infinner sig just känsla i den praktfulla gamla kyrksalen. Naturligtvis beror det inte minst på att Braxton, legendaren, faktiskt är på plats. Men också på att musiken stundtals är oerhört pregnant och vacker. Problemet är istället mer övergripande. I inget av de båda styckena är det som om musiken riktigt fann sin form, vare sig stilistiskt eller dynamiskt.

Läs fler konsertrecensioner.