Temperaturen ligger på en plusgrad, det blåser, det regnar, ett tag snöar det till och med. Jag står på en terrass och huttrar. Är detta ”Game of thrones”, är jag en medlem av Nattens väktare som står på muren i norr? Nej, det är bara början på en konsert på Gröna Lund med den amerikanske rapparen Wiz Khalifa, en ovanligt vidrig majkväll. Hur ska detta gå?

Vill man vara elak kan man beskriva Wiz Khalifas musik som beerpong-rap. Bättre är att beskriva den som feelgood-rap. Den är harmlös, enkelspårig och opersonlig, visst, men den är samtidigt uppriktig i sitt ärende: att få folk att dansa, le och tralla med. Ett soundtrack till att bli full och hög, fast inte på ett mörkt och urspårat sätt, utan på ett socialt och muntert sätt, kvällar som alltid slutar med att man somnar i en skön säng.

Detta är Wiz Khalifas produkt och han har varit en målmedveten försäljare av den i över tio år. Han var en av de första hiphopartisterna som förstod att i dagens musikindustri tjänar man pengar på konserter – att släppa skivor är visserligen viktigt, men en ny skiva är mer att betrakta som pr för en turné än som en tung inkomstkälla i sig.

Hade det varit en yngre och mer bortskämd rappare så hade konserten varit över efter några låtar

Wiz Khalifa tar sitt jobb på allvar. ”Work hard, play hard” rappar han i singeln med samma namn, men sedan många år tillbaka är det mer arbete än lek som dominerar för honom. Jag har sett honom ung och charmig på Way Out West 2011, jag har sett honom halvinspirerad på Fryshuset ett par år senare och nu ser jag honom genomföra en konsert där han fryser häcken av sig. Han väntar i det absolut längsta innan han ger sig ut på scen – första låten ”Black and yellow” hinner hålla på ett bra tag utan att han syns till – och i början av konserten har han en hand i fickan för att hålla värmen, och växlar då och då vilken hand som tvingas hålla i mikrofonen.

Hade det varit en yngre och mer bortskämd rappare så hade konserten varit över efter några låtar. Men Wiz Khalifa kör på i en timme och levererar ett fullgott set. ”I’m ’bout my check, for real” rappar han i ”Fr fr”, och ”No pain, no gain” rappar han i ”Sucker for pain” lite senare – det är kanske inte hans roligaste konsert, men det är bara att hacka i sig och vara professionell, tycks han tänka. Och publiken dansar. Jag med, mest för att hålla mig varm, men vissa låtar är tungt svängiga på riktigt, som ”KK” och ”Taylor gang”.

Konserten avslutas med de ultrapoppiga hitlåtarna ”Young, wild & free” och ”See you again” som har mer sockervadd än bas. Inte jättekul, men ganska perfekt för Gröna Lund.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här.