Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Kung Kristina Alexander av Aleksa Lundberg och Elisabeth Ohlson Wallin

Lundbergs Kristina är knappast en blygsam person.
Lundbergs Kristina är knappast en blygsam person. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Aleksa Lundberg gör upp med konvenansen.

Teater

”Kung Kristina Alexander”

Av Aleksa Lundberg och Elisabeth Ohlson Wallin

Regi: Elisabeth Ohlson Wallin. Scenografi och kostym: Ulrika van Gelder. Musik: Fredrik Arsaeus Nauckhoff. Ljus: Jonatan Winbo. Regiassistent: Tuvalisa Rangström. Med: Aleksa Lundberg. Scen: Strindbergs Intima teater, Stockholm. Speltid: 1 tim 15 min.

När Aleksa Lundbergs Kristina Alexander ser på oss över axeln och beskriver sig själv som en hel värld snarare än en människa är det med ord lånade från Strindbergs Kristinadrama som hade urpremiär på samma scen 1908.

Det är något befriande universellt med att Strindbergs ord gifter sig så väl med själva kärnan i Aleksa Lundberg och Elisabeth Ohlson Wallins iscensättning. Här möter vi en drottning Kristina, som uppfostrades och kröntes till kung, bortom den binära könsuppdelningen. Alexandra, det namn hon tar sig inför konverteringen i Rom, har blivit Alexander. Efter den store förstås.

För det är ingen blygsam person vi möter i Aleksa Lundbergs gestaltning. Lika självuppfylld som självklar. I strassförsedda, högklackade skor och mörksminkade ögonhålor leker Lundberg med manligt kodade attribut – svärd blir fallosar och stelbringade harnesk håller brösten på plats. Med darrande operavibrato varvat med pruttljud konstaterar hennes Kristina att han inte är kvinna.

Subtilitet är kanske inte den här föreställningens främsta förtjänst. Kristinas regalier roterar runt vridscenen – kronan, Bibeln och alkemiutrustningen blir alla välanvända metaforer för metamorfosen till Alexander. Särskilt vällustigt skildras konverteringen till katolicismen där Alexander mumsar oblat som chips under en schlagerfinal och skrockande river ut de sidor ur bibeln som misshagar.

I slutändan blir det därför väl många scener som skildrar hur Kristina Alexander gör upp med konvenansen. Att Lundberg är en av få skådespelare med transbakgrund i Sverige bidrar visserligen till rollens komplexitet, ändå är det i regidebuterande Elisabeth Ohlson Wallins inramning av Lundbergs ambivalent upproriska gestalt som föreställningen fördjupas, då i form av videoprojektioner.

Här möter vi samtida transpersoner, liksom Ohlson Wallins välkända stillbildsfotografi, religiöst kodade i sakral, rembrandtsk belysning. Som iakttagare sneglar de ned på människobarnets våndor samtidigt som de i intervjusekvenser vittnar om sina egna, liksom om den eviga förhoppningen om en framtida värld där vi bara får vara just människor.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.