Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Låt den rätte komma in” ­på Uppsala Stadsteater, Ettan

Föreställningen får publiken att flämta. Känsliga tittare varnas, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä.
Föreställningen får publiken att flämta. Känsliga tittare varnas, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä. Foto: Linus Meyer
Scenrecension

Verk: ”Låt den rätte komma in”

Plats: Uppsala Stadsteater, Ettan

Regi: och bearbetning: Jakob Hultcrantz Hansson

Text/manus: John Ajvide Lindqvist

Scenografi: och kostym: Fridjon Rafnsson

Medverkande: Elisabeth Wernesjö, Bahar Pars, Robin Keller/Jesper Feldt, David Ranborg, Victor Nyström, Tytte Johnsson

Övrigt: Musik: Markus Hultcrantz Hansson. Ambienser: Rikard Borggård

”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist är en saga, en ­modern vampyrhistoria om utsatthet, oförmögna vuxna, skolmobbning och blodig, efterlängtad hämnd. Och som motkraft, barns vänskap på tröskeln till svindlande förälskelse. I regi av Tomas Alfredson blev ­romanen filmsuccé 2008.

Nu kommer den som teater i Uppsala. Ljuset går upp över en sarkofagliknande låda på ­Ettans lilla scen. Allt går i grått och svart, väggarna tycks drypa av fukt och bakom ett fönster i fonden skymtar ett blekt litet ansikte. Luften vibrerar av illavarslande ljud liksom komna från den andra sidan.

Det skräckromantiska anslaget lovar inte för mycket. Jakob Hultcrantz Hansson drar sina bilder mer åt greve Dracula-hållet än mot ett nutida Blackeberg, och betonar vampyrhandlingen starkare än Ajvide Lindqvist grundtema om utsatta barn bland skadade vuxna. Men om berättelsen med detta förlorar en dimension, så får den i stället ett par andra. Framför allt är det förhållandet mellan vampyren Eli (Bahar Pars) och hennes kuvade blodförsörjare Håkan (­Robin Kellers roll, på premiären Jesper Feldts i förtjänstfullt inhopp), som här får en mer uttalat sexuell underton, där den svävande gränsen mellan vuxna och barn nuddas på ett spännande och lite farligt vis. (Däremot är den infogade idén om kastration som orsak till Elis icke-existerande eller dubbla könstillhörighet onödigt bokstavlig.)

I kontrast till Håkans vuxet ­enträgna krav, och under attackerna från Oskars stora, råa mobbare Micke och Jonny (David Rangborg och Victor Nyström) spirar vänskapen mellan dramats huvudpersoner. Elisabeth Wernesjö skapar ett litet mästerverk i rollen som Oskar, en lektion i konsten att spela barn. Att inte trivialisera och slösa med känslorna, utan helga dem, hålla dem inombords, akta dem för omvärldens blickar och våld och ge oss dem i väl avvägda doser. Bahar Pars matchar henne som Eli, ett barn med gammal blick. Tonträffen i deras på en gång blyga och raka närmanden lockar rörda suckar ur publiken.

Allt utspelar sig i Fridjon Rafnsons dystert spelbara scenografi där ett inspirerat användande av filmade inslag gör att personerna ibland tycks röra sig i flera dimensioner samtidigt, varje gång på ett nytt och överraskande vis.

Tillsammans med dramatiska musik-, ljus- och ljudeffekter och ett rikligt plaskande och droppande av blod blir det en hisnande melodram som sitter som en spik i kistan och mer än en gång får premiärpubliken att flämta till. Känsliga tittare varnas, men alla andra kan bilda kö.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.