Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Leif på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Ingen, precis ingen, är som Leif Andrée, skriver Maina Arvas.
Ingen, precis ingen, är som Leif Andrée, skriver Maina Arvas. Foto: Petra Hellberg

Folkligt och farligt. Leif Andrée gör teaterkonst av sin livshistoria.

TEATER

”Leif”
Upphovsperson: Lucas Svensson, Leif Andrée. Regi: Ole Anders Tandberg. Scenograf/kostymör: Maria Geber. Musiker: Susanna Risberg. Medverkande: Leif Andrée. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 2 timmar, 30 minuter.

”Men gör det själv då för fan!” Kanske har Leif Andrée stått och vrålat orden till den tomma salongen innan vi släpptes in, en av många tvångsmässiga ritualer som han genom åren har lurat sin egen scenskräck med.

Kanske behöver han inte vråla det längre. Vid det här laget borde han veta att ingen annan kan göra det, det som Leif Andrée gör. Han är en unik skådespelare, en av våra stora. Han kan leva om och larma så det klyver genom väggar, han kan spela helt stilla i tystnad, styra rummet med sin blotta närvaro. En produktiv slitvarg som länge mest fick småroller (själv har han sagt att när han var på gång för huvudroller ”så blir det Nyqvist eller Persbrandt till slut”).

Men som en del sådana där typiskt genialiska birollsinnehavare har han sugits in till centrum. Förra året tilldelades han Thaliapriset för huvudrollen i ”En folkefiende” här på Kulturhuset Stadsteatern. För barn är han Daidalos i Barnkanalens tävlingsprogram ”Labyrint”. Alla roller gör han till sina med samma intensitet, man värjer sig inte för Leif Andrée.

Där kom folkligheten också, tänkte man när han var med i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” 2014. Men även: vilken livshistoria. Och det var det fler som tänkte, för nu är det den han berättar på Lilla scenen.

Monologen ”Leif” är en historia om en kaosartad uppväxt. Skilsmässor, alkohol, våld, en psykopatisk styvfar, en köttyxa, mer alkohol. Det är också en historia om att lyfta sig själv i kragen, om punken som räddning, om kärlek trots allt och om att göra om skiten till skrönor. Naturligtvis är det också teaterhistoria: Andrée var med när legendariska frigruppen Galeasen föddes 1983 (där Ole Anders Tandberg, som här regisserar, fick syn på både Andrée och en banbrytande scenkonst). Så ja, visst är det en teaterman i svart rock som står där under scenografen Maria Gebers Beckettskt melankoliska träd och pratar punk, piss, knulla, supa – men snarare än en kulturmansbekännelse är det här en livshistoria från ett förgånget folkhem. Och en drabbande skildring av en älskad och hatad mamma.

De enbart manliga musikreferenserna möter motstånd i livekompande gitarristen Susanna Risbergs coola existens, utan en enda replik påverkar hon hela uppsättningen.

Jag har en, sund tycker jag själv, skepsis mot självbiografiska monologer. Livet görs sällan rättvisa som referat, blir oftast intressantare berättat från sidan eller ur mikroperspektiv. Lucas Svenssons manus struntar visserligen på ett fördelaktigt sätt i kronologi men vill hellre greppa över mycket än sålla, och kan inte riktigt välja mellan folkligt och farligt. Ibland blir det väl tramsigt mitt i det starka svarta.

Men i de stunder Andrée verkligen gör förhöjd teaterkonst av sitt liv, spelar det som dramatik, då är det som om rummet kommer närmare. Suget är obönhörligt. Och vi vet att ingen annan än han hade kunnat göra det här.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.