Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Leka med elden” på Stadsteatern

Scenrecension

Verk: ”Leka med elden”

Plats: Stockholms stadsteater

Regi: Sofia Jupither

Text/manus: August Strindberg

Scenografi: Lars Östbergh

Medverkande: Niklas Falk, Yvonne Lombard, Gerhard Hoberstorfer, Petronella Barker, Johannes Bah Kuhnke, Josefin Ljungman

Övrigt: Kostym: Annsofi Nyberg

”Leka med elden” bådar gott inför Strindbergsåret 2012. Lars Östberghs scenbild är ljus och fräsch som en våning i Vasastan och enkelt stram som väntrummet till evigheten. Mot den fonden avtecknar sig personerna som 1800-talets egna, fint klippta silhuettbilder. Skarpa, tydliga och utan förmildrande nyanser.

Mellan konstnären Knut och och hans maka Kerstin har kärlekslivet gått i stå. Han, Gerhard Hoberstorfer, stryker omkring henne med plågad irritation och sardoniska blickar, svartsjuk och likgiltig i tvära kast. Hon, Petronella Barker, spotsk och nyckfull, eggar och avvisar. Bägge dras till vännen och gästen Axel. Med honom i närheten lever äktenskapet upp, eftersom det hotas. Han – Johannes Bah Kuhnke på väg mot de stora älskarrollerna – vet verkligen inte heller vad han vill. Vän med Knut och tänd på Kerstin, nyskild och vinglande blir han deras braständare. Lägg till kusin Adéle, som Josefin Ljungman gör med all den nippertippiga ungdomens låtsade erfarenhet, och vi har minst två tänkbara trianglar. Värdar i sommarhuset är Knuts föräldrar (Niklas Falk och Yvonne Lombard) som vandrar ut och in i förvecklingarna, den ene med genomskådande visdomsord, den ­andra med pillemarisk tajmning, och förhöjer komedin.

Det svänger överhuvud taget fint om skådespeleriet. Man anar kylan gömd i hettan och restvärmen i det avsvalnade, och blir intresserad. Jupither har valt en tajt, kontrollerad spelstil som bär fram Strindbergs repliker som meddelanden från tid till tid. Undertexten håller hon kort. Konstigt nog märks det ännu tydligare då att de ljuger och inte själva inser det. Det har aldrig varit lätt att älska, eller inte älska. 1800-talets konventioner, falskspel och dominansteorier har vi kvar som ekon inombords, minst, och känner igen oss som i en skrattspegel. Och inte bara när det gäller kärleksbesvären. För är den inte märkligt fräsch och välbekant den där tonen, den där fasta, raka rösten, med vilken människor som just trampat över moralgränsen rättframt förklarar att visst, det blev ju fel det där, men vi är ändå ärliga och säger som det är. Och allt detta resonerande hit och dit, som ligger som ett täcke över drifterna. Man känner Strindbergs blick från andra sidan graven på Sverige och svenskarna. Himla roligt är det också.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.