Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Les Misérables på Malmö Opera

Dan Ekborg imponerar som sångare.
Dan Ekborg imponerar som sångare. Foto: Malin Arnesson
Scenrecension

Verk: ”Les Misérables”

Plats: Malmö Opera.

Regi: Ronny Danielsson.

Text/manus: Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg efter Victor Hugos roman.

Scenografi: Martin Chocholousek.

Medverkande: Dan Ekborg, Fred Johanson, David Lundqvist, Karolin Funke, Peter Harryson, Marianne Mörck, Philip Jalmelid, Emmi Christensson med flera.

Övrigt: Dirigent: Mats Rondin.Ljus: Mikki Kunttu.

Att ”Les Misérables” har setts av 60 miljoner åskådare i mer är 40 länder är numera minst lika viktigt som vem som skapat verket, vem som skrivit romanförlagan, vad det handlar om och hur det låter. Det är den exempellösa framgången som på många sätt definierar denna musikal. Inför ett så självgående, globalt fenomen hukar man sig gärna en smula som kritiker.

Det är inte heller svårt att förstå varför ”Les Mis” appellerar så brett i sin medryckande gestaltning av en perverterad, förtryckande verklighet som förr eller senare måste slå ut i revolution, och som till slut ändå låter kärlek och försoning triumfera över illvilja och social orättvisa; allt detta som på scenen fokuseras i den livslånga kampen mellan huvudpersonen Jean Valjean, som efter nitton års straffarbete flyr in i ett hederligt och oegennyttigt liv, och polismästare Javert, som till varje pris vill återbörda Valjean till fängelset.

I Ronny Danielssons mycket vitala iscensättning på Malmö-operan saknas varken patos eller passion, och tempot är genomgående högt. Inledningsvis är det så forcerat att man först kan hämta andan när Karoline Funke som Fantine första gången sjunger musikalens ledmotiv.

Dan Ekborg har en svår uppgift i huvudrollen: han ska i en och samma björnkropp försona och förklara fången som blir borgmästare som blir revolutionär. Den här gången imponerar han mer som sångare än som skådespelare, men ”Les Mis” är förstås också ett musikaliskt melodrama och fokus ligger mindre på karaktärutveckling än på oväntade och tilltrasslande händelser.

Fred Johansson är en utmärkt Javert; denne märkligt rättrådige försvarare av ett korrupt system. Philip Jalmelid gör också en fin, passionerad och skönsjungande Marius Pontmercy, och Marianne Mörck och Peter Harryson är storartat lekfulla och farliga som mal-ätet krögarpar.

Det är ingen nyskapande iscensättning, och som helhet är det en version som vill underhålla mer än den vill uppröra, men Ronny Danielsson visar sin styrka som regissör i arbetet med ensemblens unga och ännu yngre, och dessutom i muntra scener och i masscener, där det är lättare att synkronisera och förstärka uttryck. Ljuset spelar genomgående en viktig roll i det väldiga spelrummet och kören utnyttjas med stor effekt för storslagna finaler.

Det sägs att vi lever i en cynisk, känslokall tid, men ”Les Misérables” visar att vi fortfarande låter oss ryckas med av kampen mellan ont och gott. Det enkla framgångsreceptet måste man säga att Danielsson och Malmö-operan förvaltar på ett förträffligt sätt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.