Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 12:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/liv-stromquists-uppgang-fall-pa-uppsala-stadsteater/

SCEN

Liv Strömquists ”Uppgång & fall” på Uppsala stadsteater

Liv Strömquist blir skakig föredragsteater, skriver Kristina Lindquist om Uppsala stadsteater uppsättning ”Uppgång & fall”

Det är ett av samtidens stora mysterier, att det finns människor som arbetar som ”föreläsare”. Inte som en biprodukt av kunskap och annan verksamhet: de föreläser bara helt enkelt – för saltade notor. Så växer en milt outhärdlig scenvärld fram i vårt samhälle, med egen liturgi och full av estetiska markörer som många vid det här laget är väl bekanta med: Frukt, vatten, anteckningsblock och frågorna sparar vi till slutet.

Det är därför ett naturligt och roligt grepp att regissören Sara Giese har valt denna infrastruktur för sin dramatisering av seriesatiren ”Uppgång & fall” på Uppsala stadsteater. Det finns ju också ett tydligt docerande tilltal i Liv Strömquists hysteriska uppgörelse med den samtida kapitalismen; det är en del av själva charmen att en serieruta kan bestå av svartfeta bokstäver och texten ”NU SKA JAG BERÄTTA EN SAK FÖR ER!!!” Så, under powerpointrubriker som ”Carpe diem”, ”Ayn Rand” och ”Klass” plockar den lika charmiga ensemblen isär hedgefonder, nyliberalism och medelklassens uppfostrande ambitioner – samt givetvis den eviga frågan om varför vänstern är så bottenlöst dålig.

Men det är uppenbarligen svårt att iscensätta en föreläsning utan att börja föreläsa, särskilt när skådespelarna inte fullt ut bemästrar texten. Och i stället för att utveckla gestaltningen bryts formen ibland av ett slags dramaturgiska internskämt, som i snabbversionen av pjäsen ”Du ska veta mitt värde” från Stockholms stadsteater. Sällan har metateater känts mer poänglös.

Nå, det finns absolut glitter i denna Tedtalksteater. Sång- och dansnumren må sakna precision, men de har ett förföriskt flöde och en scenisk tajming. Och driften med näringslivsmän som väljer glädjen och kallar koldioxid för ”livets gas” och den giftiga undersökningen av vad Chris O’Neill egentligen såg i prinsessan Madeleine har genuin komisk substans. Men det räddar inte en uppsättning där man lite för tidigt börjar snegla på klockan och längtar efter den där frågestunden – efteråt.

Ämnen i artikeln

Scen
Uppsala

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt