Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

”Livläkarens besök” på Stockholms stadsteater

Där romanes trådar av kärlek och politik slingrar sig om varandra går de på scenen isär – och en klar bild av det politiska spelet träder fram.
Där romanes trådar av kärlek och politik slingrar sig om varandra går de på scenen isär – och en klar bild av det politiska spelet träder fram. Foto: Beatrice Lundborg

Om P O Enquists roman starkast berör det mjuka, väljer Johanna Garpe och Erik Norberg att gestalta politik. Ingegärd Waaranperä saknar symmetrin mellan kärlekshistorierna.

Teater

”Livläkarens besök”

Av: Per Olov Enquist i dramatisering av Johanna Garpe och Erik Norberg. Regi: Johanna Garpe. Med: Lina Englund, Joel Spira, Marika Lindström, Bahador Foladi, Cecilia Frode Niklas Falk, Odile Nunes, Lars Edström, Sven Ahlström, Per Sandberg, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Björn Elgerd m fl. Scen: Stockholms stadsteater

Man tänker att ”Livläkarens besök” är en historisk roman, och det är den ju, också. De precisa detaljerna, de många namnen och titlarna säger att detta handlar om tiden 1768–72 när Danmark styrdes av en vansinnig kung och hans upplysningsfilosfiske läkare.

Men samtidigt, som de bästa berättelserna, flyter den fram som en djup flod, full av underströmmar och virvlar, och drar med sig tidens bråte från stränderna.

Att få med allt på en scen går inte, man måste välja.

Johanna Garpe och Erik Norberg har valt det historiska. Scenografen Per A Jonssons Danmark reser sig mot teatervinden i form av en svartnad mur vars höga smala fönster illavarslande stängs av fallande bilor, och där man också kunde ha spelat ”Hamlet”. I ljudbilden knakar och vrider sig världen.

Snabba scener, den första en återblick, presenterar skeendet steg för steg. Vi ser in i ett urverk där adelsmännens egennyttor och agendor kuggar i varandra kring den av deras egen uppfostran totalkvaddade tonårskungen.

Intrigens motor är den lille informatorn Ove Guldberg, som i Sven Ahlströms gestalt håller på att sprängas av renhetsdrift och sexuell frustration och som Marika Lindströms kalla Änkedrottning gör till sitt redskap. Den fege Rantzau (Niklas Falk) och den välvilliga tönten Brandt (Per Sandberg) bägge med upplysningsidéer, rekommenderar att Struensee anställs för att styra kungen som är oregerlig. Först en drottning, sedan en prostituerad och till sist denne läkare ska få honom i ledband.

Bahador Foladis Christian VII trevar rörande efter vuxnas händer och spjärnar vilt emot att fösas in i kungafållan. Drottningen är han livrädd för. Odile Nunes moderliga Stövlette-Caterine anlitas för att lära upp honom. Det går som det går. Kungen blir kär i Caterine och drottningen i Struensee, ”den tyste från Altona”. Och just här, där romanens trådar av kärlek och politik slingrar sig om varandra går de på scenen isär.

Vad som förloras i den lätt staccattoartade rytmen av jämnkorta och jämnt tempererade scener är dels det personliga tilltalet, egentligen är det bara Sven Ahlströms laddning och Cecilia Frodes bittervarma hovdam som riktigt går över rampen, och dels romanens böljande inre dynamik.

Vad som vinns är en skarp och klar bild av det politiska spelet: Mellan Lina Englunds nyktra drottning och Joel Spiras känslige och tillbakadragne Stroensee uppstår kompanjonskap snarare än passion. Föreställningen lyfter fram hur hon, men inte han, förmår se utåt och förstår hur omvärlden reagerar på upplysningsmannens reformer, vilka fiender de aktiverar. Stroensee tapetserar väggen med radikala förordningar och visar upp den monomana närsyntheten och brådskan hos alla epokers mest brinnande revolutionärer.

Enquist beskriver upplysningsfilosofin som tudelad med en hård sida av förnuftstro och vetenskap och en mjuk som handlar om frihet och tolerans. Han visar upp bägge, men gestaltar starkast det ogripbara, mjuka. Föreställningen gör tvärtom, talar kanske om kärlek, men gestaltar politik. Mest saknar jag från romanen symmetrin mellan de två parallella kärlekshistorierna som blir varandras förutsättning och som då och då magiskt löper ihop och knuffar iväg varandra åt nya håll.

Fakta.3 x Christian VII:s bildningsresa

Köpenhamn

Resan startade den 6 maj 1768 och tog åtta månader. Femtiofem personer färdades mer än 400 mil med häst och vagn. Den kallades bildningsresa, men egentligen letade kungen desperat efter sin älskade Stövlette-Caterine som hovet hade deporterat från Köpenhamn till okänd ort. 

Altona

Den viktigaste anhalten kom att bli staden Altona vid Elbes mynning, en frihamn för handel men också för tänkandet, Danmarks port mot Europa. Här hade upplysningsfilosoferna en samlingsplats och det var här Struensee arbetade när han ombads bli kungens livläkare.

London

Under stoppet i London ville Christian VII gå på teater. Men en galen dansk prins på scenen kunde uppfattas som en kommentar till den gästandes eget tillstånd. Den store aktören David Garrick övertalades därför att byta pjäs. Sålunda gavs den 20 november 1768 inte ”Hamlet” som planerat, utan ”Richard III”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.