Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Maria Stuart” Opera Vega på Teater Pero, Stockholm

Alternativ opera med sopranen Johanna Ringarp.
Alternativ opera med sopranen Johanna Ringarp. Foto: Thomas Vestlund
Opera Vega en av få fria grupper som bjuder på opera med skottkärra och gummistövlar. Men kanske har man tagit sig vatten över huvudet med ”Maria Stuart”.
Scenrecension

Verk: ”Maria Stuart”

Plats: Opera Vega på Teater Pero, Stockholm.

Regi: Håkan Starkenberg.

Text/manus: Gaetano Donizetti.

Medverkande: Johanna Ringarp, Anna Louise Johansson, John Haque, Christian Håkansson, Thomas Vestlund.

Övrigt: Musikalisk ledning & piano: Alexander Nordwall.

En sak blir tydlig när Opera Vega gör en destillerad version av mötet mellan Elizabeth I och hennes skots­ka motsvarighet i Donizettis ”Maria Stuart”: Det är skillnad på att verkligen ha makten och att bara vara en symbol för den.

Anna Louise Johanssons drottning är helt igenom mask, ett stelnat blyvitt ansikte med en krona av clownrött hår som åker på inför officiella funktioner. Lämnad ensam viftar hon med pistol mot skuggorna, ett offer för härskarens paranoia. Johanna Ringarps Maria Stuart å sin sida är bara en vacker pant i spelet om imperiet, i praktiken oskadliggjord i sitt fängelse.  Nojsande kör hon omkring sin fångvaktare i skottkärra, sorterar prydligt ängens alla blommor i de franska färgerna blått, vitt och rött och sjunger för sina gosedjur när dödsdomen närmar sig.

Opera Vega hör till de få fria grupper som bjuder på alternativ opera. ”Maria Stuart” är deras tredje projekt, och det finns något sympatiskt över gruppens ambitioner att vrida knappa omständigheter till sin fördel. Har man inte råd med trumpeter får man ta en näverlur, har man inte råd med läder får man ta gummistövlar, och har man inte råd med orkester får det bli piano. Regissören Håkan Starkenberg har också jobbat stramt, och med bara fem sångare på scenen ligger fokus än tydligare på det avgörande drottningmötet. Att de båda också är rivaler om samme man blir närmast en bisak.

Siktet i sig är det alltså inget större fel på, men frågan är om ensemblen denna gång inte skjutit sig i foten redan med valet av verk. Det finns trots allt ett ”bel” i bel canto-opera som till stor del utgör genrens berättigande. Det gäller kanske särskilt en tidig 1800-talsopera som ”Maria Stuart” där teknik och trovärdighet går hand i hand. Nu är det tyvärr bara ett par av sångarna som förmår hänga på när Alexander Nordwall vid pianot omväxlande pumpar fram Donizettis långa linjer och umpa-umpa-motor. Det är synd på en uppsättning som i grunden drivs av en kollektiv, stark vilja.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.