Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Min lillasyster Kanin på Dockteatern Tittut

Kanin och storebror.
Kanin och storebror. Foto: Sigyn Stenqvist

Farligt och komiskt på samma gång.

Teater

”Min lillasyster Kanin”

efter en bok av Ulf Nilsson och Eva Eriksson

Regi: Sophia Segrell. Dockor: Lisa Kjellgren Almstig. Med: Malin From, Stina Gunnarsson. Scen: Dockteatern Tittut, Stockholm, och turné. Speltid: 50 min. Ålder: 2–6 år samt vuxna.

Bilderbokskonst av Ulf Nilsson och Eva Eriksson tillhör kulturens bästa och tål omtag ända in i kaklet. Inte bara tål det förresten, det måste repriseras för att ständigt nå nya generationer.

Så, när Dockteatern Tittut nu 40-årsjubilerar, finns det knappt bättre sätt att celebrera än att sätta upp ”Min lillasyster kanin”. Tittut har framgångsrikt ”spelat kanin” förr men nu överträffar de sig själva. I Sophia Segrells uppsättning faller allt på plats. Musiken svirrar insekter över scenens sinnrika kaninhem. Tonläget i dialogen och det intuitiva lyssnandet är självklart och nära. Samspelet mellan en väldigt nervös, men stolt, storebror och en liten hoppsig syster. Lisa Kjellgren Almstigs personligt utmejslade dockor, särskilt lillasyster Kanin, har ett uttryck och en spelbarhet som i Malin Froms händer helt suddar ut gränsen mellan docka och spelare. Sigyn Stenqvists brunbeige kanindräkter med långa öron, så lockande att suga på för en kaninbebis, är oglamorösa på rätt vis. Kaniner är precis så gråbruna, det är skuttet i deras rörelser som ger liv. Exakt som här i Stina Gunnarssons tolkning. Hennes match med lillasyster under blöjpåtagningen är på kornet. Och lilla kanin som är där och vill peta och greja i blöjan med händerna. Men hallå! Händerna? Kaniner har väl inga händer, tassar heter det Tittut.

”Min lillasyster Kanin”, liksom dess förelaga, är enkla till utanverket men bärs av en inneboende kraft. Visst, här finns så många igenkänningsmarkörer: storebrors skräck när en hysterisk lillasyster fått klumpar i vällingflaskan, det eviga propsandet på samma saga, lyckan att få nosa på en sovande unge. Allt är detsamma för kaniner och människor. Särskilt situationskomiken. Men det finns något här som skruvar upp historien; faran utifrån. Hotet från de förbisusande morgonrävarna vars långa röda aggressiva svansar susar förbi i fonden likt erigerade krigsplymer. Vackert och visuellt löst hos Tittut. Samtidigt bilden av ett reellt hot. Föräldrar som är ute hela dagen för att hämta mat. Tänk om de aldrig kommer tillbaka? Och Sparriskaninens sprint undan rävarna, den kunde ha slutat på annat vis. En skugga bakom idyllen, en aning som bidar till att detta blir långt mer än en rar igenkänningssaga.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.