Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Min mamma är en drake” på Stockholmsoperan

På zoo möter Åke (Conny Thimander ) och hans mamma Berit (Marianne Eklöf) en djurskötare (Johan Wennerstrand) som bokstavligen verkar tänka med reptilhjärnan.
På zoo möter Åke (Conny Thimander ) och hans mamma Berit (Marianne Eklöf) en djurskötare (Johan Wennerstrand) som bokstavligen verkar tänka med reptilhjärnan. Foto: Markus Gårder

Barnets blick. När mamma helst vill käka skalbaggar.

Barnopera

”Min mamma är en drake”
Musik: Thomas Lindahl.
Text: Irena Kraus efter Pija Lindenbaums bok ”När Åkes mamma glömde bort”.
Regi: Mia Ringblom Hjertner.
Kapellmästare: Krister Lundkvist.
Scenografi och ljus: Thorsten Dahn.
Kostym och mask: Pija Lindenbaum.
Medverkande: Marianne Eklöf, Susann Végh, Conny Thimander, Maja Frydén, Johan Wennerstrand och musiker ur Kungliga Hovkapellet.
Scen: Rotundan på Kungliga operan, Stockholm.

Genom hela vår kulturhistoria har draken haft en given plats som projektionsyta. I Pija Lindenbaums barnbok ”När Åkes mamma glömde bort” får alla tiders fantasidjur symbolisera en ensamstående och hyperstressad mammas utbrändhetssymtom. Och visst är det både härligt och lite sorgligt att se mezzosopranen Marianne Eklöf tulta runt med rosa draksvans i musikteaterversionen ”Min mamma är en drake” som hade premiär på Göteborgsoperan 2011 och nu har flyttat upp till Stockholm med samma konstnärliga team.

För att hitta hem till Åke och hans mamma Berit får vi knöka in oss i en ”hiss” som tar oss upp till tredje våningen i Thorsten Dahns höghusscenografi med effektfullt ljussatta kulisser. Berit är så stressad att hon glömmer bort Åke på väg till dagis och nästa dag är hon alltså inte längre sig själv, utan en eldsprutande drake som gör allt sådant som man inte får lov att göra. Tenoren Conny Thimanders fint gestaltade Åke får ta ansvar för alla vuxenförmaningar och styra upp morgonrutinerna när mamma hellre vill käka skalbaggar och stampa sönder mobilen.

På zoo möter de Johan Wennerstrands betuttade djurskötare som bokstavligen verkar tänka med reptilhjärnan. Varken Maja Frydéns läkare eller Susann Véghs mormor är till stor hjälp, men när det tänder till på allvar kommer i alla fall brandkåren till undsättning med helikontuba och allt. De tre musikerna ur Hovkapellet får dessutom knäcka extra som kör under ledning av kapellmästaren Krister Lundkvist och småningom blir mamma Berit sig själv igen.

Thomas Lindahls musik är illustrerande med såväl jäktad minimalism som balkankrängande blås och boogie woogie. De operahysteriska utbrotten blir aningen förutsägbara och jag får också känslan av att en del scener i denna timslånga föreställning går lite över huvudet på målgruppen 5–8 år. Men såväl Irena Kraus text som Mia Ringblom Hjertners regi vet att bra barnkultur ofta rymmer en extra dimension för det vuxna entouraget längst bak. Det här är ju i grunden en ganska allvarlig historia berättad på ett sätt som roar, bekymrar och berör.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.